Den värsta natten på länge!
0 Kommentarer
När min pojkvän är på jobbet kan jag bara ha kontakt med honom via sms, och då bara när han har frukost och lunch. Och eftersom jag jobbar inom vården har jag väldigt svårt för att få tillfälle att kika på mobilen - precis som igår!
Strax efter 18:30 tittade jag på mobilen och såg att Erik skickat ett sms om att han mådde skitdåligt och hande väldigt ont i magen. Jag försökte få fram vart i magen han hade ont, och om han kune röra sig. Han svarade att han tyckte det kändes som han skulle falla ihop när han reste sig upp och stannade därför kvar i sängen.
Så fort jag slutade vid 21:30 ringde jag och frågade honom vart i magen han hade ont och hur länge det hade suttit i. Jo, värken hade kommit strax efter 09:30 på dagen och den hade bara blivit värre. Och värken satt långt ner i höger sida.
Min första tanke var blindtarmen! Jag bad honom ringa till sjukvårdsrådgivningen (vilket med stor möjlighet skulle be honom åka in till akuten), medans jag kunde åka min mil hem och byta kläder för att sedan fortsätta till honom. Och precis som jag trodde skulle han få åka in, så det var bara att byta kläder, byta bil och be mamma följa med för att jag skulle slippa köra själv.
När jag mötte honom kunde han knappt gå. Han hade så ont, han hade svårt för att andas, han skakade och jag såg hur han försökte håller bort sina tårar. Jag kände direkt att jag inte kunde låtsas vara stark längre och försökte tänka i de positiva banor om att allting skulle bli bra bara vi kom in.
Mamma körde mycket fortare än vad hon vanligtvis brukar göra, men ändå kändes de där milen som dubbelt så långa. När vi kom in till akuten hade sjukvårdsrådgivningen ringt och sagt till att Erik var påväg och allting gick mycket snabbare. Han fick ett rum direkt, läkaren kom efter två minuter och kände så mycket hon kunde innan han låg och hoppade i sängen.
Det togs en mängd med olika rör fulla med prover, han fick ett glukosdropp och till sist fick han även smärtstillande. Och när den höga dosen smärtstillandet gjort sig påmärkt i kroppen somnade han. Och jag såg på honom att det var precis det han behövde. Efter att ha haft en sådan stark smärta i magen i över tolv timmar behövde han den sömnen.
Jag visste mycket väl att han skulle bli inlagd, och att han med stor sannolikhet skulle bli opererad - och då inatt. Men när läkaren kom och sa de orden tror jag hon såg oron i mina ögon, men det kändes ändå skönt att det var just hon som skulle operera honom för hon förstod smärtan och oron som vi hade.
Vid 02 - tiden inatt la jag mitt huvud mot kudden i min säng, och precis innan jag somnade tänkte jag: "Är det nu han opereras?"
Strax efter 18:30 tittade jag på mobilen och såg att Erik skickat ett sms om att han mådde skitdåligt och hande väldigt ont i magen. Jag försökte få fram vart i magen han hade ont, och om han kune röra sig. Han svarade att han tyckte det kändes som han skulle falla ihop när han reste sig upp och stannade därför kvar i sängen.
Så fort jag slutade vid 21:30 ringde jag och frågade honom vart i magen han hade ont och hur länge det hade suttit i. Jo, värken hade kommit strax efter 09:30 på dagen och den hade bara blivit värre. Och värken satt långt ner i höger sida.
Min första tanke var blindtarmen! Jag bad honom ringa till sjukvårdsrådgivningen (vilket med stor möjlighet skulle be honom åka in till akuten), medans jag kunde åka min mil hem och byta kläder för att sedan fortsätta till honom. Och precis som jag trodde skulle han få åka in, så det var bara att byta kläder, byta bil och be mamma följa med för att jag skulle slippa köra själv.
När jag mötte honom kunde han knappt gå. Han hade så ont, han hade svårt för att andas, han skakade och jag såg hur han försökte håller bort sina tårar. Jag kände direkt att jag inte kunde låtsas vara stark längre och försökte tänka i de positiva banor om att allting skulle bli bra bara vi kom in.
Mamma körde mycket fortare än vad hon vanligtvis brukar göra, men ändå kändes de där milen som dubbelt så långa. När vi kom in till akuten hade sjukvårdsrådgivningen ringt och sagt till att Erik var påväg och allting gick mycket snabbare. Han fick ett rum direkt, läkaren kom efter två minuter och kände så mycket hon kunde innan han låg och hoppade i sängen.
Det togs en mängd med olika rör fulla med prover, han fick ett glukosdropp och till sist fick han även smärtstillande. Och när den höga dosen smärtstillandet gjort sig påmärkt i kroppen somnade han. Och jag såg på honom att det var precis det han behövde. Efter att ha haft en sådan stark smärta i magen i över tolv timmar behövde han den sömnen.
Jag visste mycket väl att han skulle bli inlagd, och att han med stor sannolikhet skulle bli opererad - och då inatt. Men när läkaren kom och sa de orden tror jag hon såg oron i mina ögon, men det kändes ändå skönt att det var just hon som skulle operera honom för hon förstod smärtan och oron som vi hade.
Vid 02 - tiden inatt la jag mitt huvud mot kudden i min säng, och precis innan jag somnade tänkte jag: "Är det nu han opereras?"
Trackback