I gårdagens Besatt handlade om två nya individer. En man och en kvinna.

Mannen led av rädsla för hår. Han drog bort allt hår han hade på kroppen. Ett litet hårstrå kunde förstöra hans dag. Han hade hellre sår som blödde än hårstrån i ansiktet. Han hade även ett tvång att alltid räkna till 5. Och han har lidit av sjukdomen sedan han var 5 år.

Han hade en fru och ett barn. Han var rädd för att hans dotter skulle få lida av hans sjukdom senare och ville verkligen försöka bli av med sjukdomen. Hans fru försökte stötta honom (han var inte lätt att försöka stötta).

Han skulel få hjälp i 12 veckor med sina tvång, men efter halva tiden bröt han. Han klarade inte av det. Men han blev mer öppen, och han var inte "besatt" på samma sätt längre. Och nu jobbar familjen på en fortsatt framtid.

Kvinnan hade en stor rädsla inför allting som kunde leda till döden. Hon vågade inte städa för att hon inte vågade använda städprodukter på grund av kemikalerna. Hon vågade inte köra på motervägen i fall det skulle ske en olycka. Hon var rädd för att vara vaken för att hon plågades så mycket.

Hon hade man och barn. Hennes barn led av Autism, och ibland klandrade hon sig själv för att sonen fått sjukdomen. Och när det blev för mycket att tänka på fick hon panikångest. Hon hyperväntilera, fick hjärtklappning och yrselattacker.

Innan hon fick sin son fick hon missfall. Sjukhuset lät henne behålla kvarlevorna, och de har legat i frysen sedan dess. I 7 år har hon haft kvarlevor från sitt misstall i en brun papperspåse. Och hennes man har accepterat det.

I 12 veckor fick hon hjälp att komma över hennes rädslor. Hon körde på motorvägen, hon pratade om sitt missfall och hon hade även en begravning. Och nu är hon inte längre rädd på samma sätt. Hon vågar åka på motorvägen nu, och hon vågar städa. Nu lever hon för sin familj.

Jag förstår inte hur ett sjukhus kan låta än behålla kvarlevorna från ett missfoster? Skulle hon ha fått hjälp direkt kanske hennes rädsla och tvång inte skulle ha gått så långt.