Det är svårt att vara den pedanta i ett förhållande där den andra parten inte riktigt förstår det där med pedanthet.

Det är mycket möjligt att jag har blivit pedant genom min uppfostran, och min sambo inte blivit det. Men jag har alltid varit den i familjen som gärna bäddat sängen, städa mitt rum och vika ihop min egna tvätt för att det ska se ut på just ett speciellt sätt! Så fort någon varit i mitt rum så har jag märkt det på ett eller annat sätt.

Det kan vara att sängen inte längre är sådär slank och fin som den var när jag gick, men det kan också vara att någon prydnads sak har flyttat sig någon millimeter åt något håll. Och då är inte rummet längre som jag lämnade det, och då har det heller inte varit mitt rum. Var sak har sin plats!

Nu har jag varit sambo med min pojkvän i lite över en vecka och jag märker direkt skillnaden på våran uppfostran, våran lathet, eller vad vi helt enkelt tycker är nödvändigt att göra och inte göra. Jag tycker att det ska vara fint runt diskbänken, och att man då kan torka bort vattnet som kommit där när man diskat, jag tycker att man plockar undan efter sig och inte lägger allt i en hög på golvet och jag tycker att man lägger kontroller till tvn på soffbordet istället för att ha de liggandes i soffan, till exempel.

Med andra ord så är det svårt att vara den pedanta i ett förhållande där den andra parten inte riktigt förstår det där med pedanthet. Men jag tror heller inte att det är lätt att vara den mindre pedanta när man får kommentarer eller tillsägelser om hur saker och ting ska vara.

Finns det någon som känner igen sig? Är det möjligt att uppfostran har en stor inverkan, eller är det bara så som man är som person? Pedantisk, eller inte pedantisk?