Jag är så trött på det här hormonmonstret som lever inuti mig!

Ena sekunden kan jag vara jättearg för världens minsta sak, tex. om min sambo inte tar av sig mössan i hallen, utan lägger den i soffan. Och andra sekunden kan jag vara hur ledsen som helst och känner mig helt värdelös och tårarna är svåra att få stopp på. Och emellan de perioderna är jag mitt vanliga jag. 

Jag förstår att min sambo inte alls kan ha det lätt. Han vet aldrig vilket humör jag är på när jag kommer hem. Och oftast så får han tackla situationen ifrån vad han märker från dörr öppning. Men det är inte alla gånger det där humöret stämmer, utan det kan snabbt vända och hamna på ett annat plan.

Är jag jättearg är det min sambo som får ta all skit - vad det än kan handla om. Är jag jätteledsen och känner mig värdelös är det min sambo som får trösta mig - vad det än är som fått mig att bli ledsen. Och varje gång jag varit antingen jättearg, eller jätteledsen, mår jag dåligt efteråt. För inte är det meningen att min sambo ska behöva stå ut med mitt monster som lever inuti mig? Jag tycker så synd om honom, samtidigt som jag inte kan hjälpa det! På något sätt så måste det ut, och ibland till vilket pris som helst. Men jag är samtidigt väldigt glad att han är så förstående och vet hur jag är när jag är mitt vanliga jag.

Förlåt <3