Under tiden som Viktor låg i magen lärde jag känna många andra blivande mammor genom bloggen, och många av dem har jag fortfarande kontakt med - vissa lite bättre, och vissa lite sämre. Och även att jag inte är någon direkt storbloggare och bara uppdaterar när tid och prd finns så är det många som stannar kvar hos mig. Mångag som jag så gärna skulle vilja träffa, dessa fina personer som fått sina efterlängtade barn, och även träffa deras små underbara bebisar (vissa börjar redan komma upp i 1 års åldern - galet!). Vissa av dem har jag redan fått möjligheten att träffa, vissa har jag redan bestämt träffar med, och vissa är sådana som jag nästan skulle kunna göra allt för att få träffa.

En av dem som jag nästan skulle kunna göra allt för att få träffa är min fina vän Jessica, och hennes sötnos till dotter Alicia, som så snällt gjort min nya design. Trots att jag gav henne i stort sätt fria händer, till att jag nästan smällt henne på fingrarna har hon inte gjort en min - hon har fullföljt det jag velat. Och jag är så otroligt glad för att hon lagt ner sin tid (oftast nattetid) på att fixa iordning här inne. Tack så mycket för hjälpen, fina Jessica! <3

Min mage är väldigt känslig ifall jag äter någonting som den tycker är olämpligt, det kan tex. bara vara en lite starkare krydda som orogano, men även för när jag drack mycket kaffe i omgångar (tur att jag dricker latte varje dag nu då!). Den är även väldigt känslig ifall jag stressar för mycket, äter med flera timmars mellanrum, börjar bli hungrig men sedan inte äter innan illamåendet kommer, om jag är osams med någon, och så vidare. 

Och naturligtvis gjorde jag tre av ovanstående i söndags kväll / natt, vilket resulterade i att jag igår vaknade upp med magkatarren from hell! Meningen var att jag och Viktor skulle låna mina föräldrars bil och köra iväg strax över 10 mil tillsammans med min syster för att hon skulle skriva upp till körkortet. Vi skulle även köra på lite shopping både innan, och efter, och äta god mat. 

Men efter mycket om och men så bestämde sig min mamma för att följa med pga. att jag mådde så dåligt (jag mådde bättre efter att allting, plus mycker mer kom upp efter tre skedar fil). Och tackar för att hon följde med. För det första hittade vi inte rätt, för det andra så kunde jag inte äta någonting pga. min mage, och för det fjärde orkade jag inte bära Viktor längre sträckor för det tryckte på magen.

Lite shopping var vi allt tvugna att göra när vi ändå var på plats, och även ett snabbt besök på IKEA. Men eftersom jag mådde dåligt igen så orkade jag knapp gå omkring och kika, min mamma hade huvudvärk och var trött, Viktor tyckte vagnen var tråkig, och min syster var för energisk som klarat körkortet!

PS. Måste även tacka min fina sambo som stanna hemma från jobbet för min skull idag! <3

En utav de absolut bästa sakerna med att hösten, och snart förhoppningsvis vintern, är här är att det är mörkt om kvällarna. Att tända ljus är det absolut mest självklara, och speciellt hemma under mitt tak :) Pricken över i:et hade i alla fall varit en brasa, men det får jag drömma om att mitt blivande hus har.

Ikväll kör jag på egentid rakt igenom (precis som alla andra torsdagskvällar). Halv åtta hos mig, Drömmen om ett barn, och Criminal Minds. Självklart ska jag ha ljusen tända, och något lite gottis som jag kan tugga på. 

I tisdags kände jag att vi behövde lite julstämning i vårat hem, och framför allt eftersom det är första advent på söndag. Men än har inte julkänslan direkt fallit sig hos mig, men riktigt mysigt blev det med både stakar, och stjärnor. Och för att få lite mer julstämning så blir det julbak på lördag. Vad brukar ni baka när det är dags för julbak?

Det är många spekulationer i om det kommer komma någon snö, eller inte i år. Sist jag tittade på en rapport som handlade just om den där snön så skulle vi längre ner i Sverige få en jul som 2008 ungefär. Jag som verkligen ser fram emot mycket snö just för att jag ska kunna få leka och busa, åka pulka och grilla korv, med min fina familj ute i den fina vita snön. Om snön inte vill komma till oss, får vi ta och åka till snön känner jag.

I veckan tänkte jag fotografera min fina son inför ett framtida julkort om skulle skickas iväg till nära och kära. Men han var inte alls med på noterna. Jag vet inte riktigt varför, kanske tyckte han att han fått för lite tid på sig att göra sig iordning? Och jag som fixade, och donade, och gjorde den perfekta fotostudion för tillfället, fick nobben.

Att ligga ner är bland det tråkigaste som finns, så inte skulle han ligga ner. Och sitta ner är heller inte alls roligt när man kan röra på sig. Och allt det där som låg runt omkring som skulle vara våran rekvesita var mycket roligare att pilla på. 

Nej, att fotografera en 9 månaders bebis som inte är still en enda sekund när man är ensam är inte lätt. Så ni nära och kära som läser och väntar på ett fint julkort på Viktor hoppas inte för mycket ;) 

För två timmar sedan lämnade vi viktor hos hans mormor och morfar för den första övernattningen borta, utan mamma och pappa i närheten. Och jag måste erkänna att det är väldigt tomt utan honom, i vanliga fall skulle vi nu tagit på honom pyjamasen.

Men eftersom jag åkt på en sjukt tråkig förkylning, och knappt kan sova på nätterna, så tror jag att jag behöver den här kvällen och natten utan Viktor under samma tak. Och plus i kanten, det tar ca. 5 - 10 minuter att gå till mina föräldrar - skönt! 

Enda sedan Viktor började dricka vatten i flaska har vi försökt få honom att hålla i flaskan själv, men Viktor tycker själv inte att det är en hitt. Har en flaska med handtag så håller han gärna i handtaget och slår flaskan i bordet, och har en flaska utan handtag så slänger / puttar han gärna ner den från bordet.

Ibland kan han försöka få flaskan till munnen, men eftersom han inte riktigt förstår att han måste tippa flaskan lite för att få i sig vattnet så suger han bara en massa luft, och är man då snabb för att hjälpa honom att tippa flaskan lite så är han lika snabb på att släppa den.

Men att ligga ner och hålla flaskan är det inga problem med, bara när han sitter. Det är då han är lat. Men är det saft i flaskan, jo, då måste juh alla möjliga försök tillåtna att testas!

Igår startade vi dagen med glädje och lycka, god frukost och paket till pappan i familjen. Men vi gick inte och la oss med samma glädje.

Efter att Viktor sovit sin första utav två sovpass fixade vi oss iordning för att sedan åka vidare till Eriks pappa för att fira honom på Fars dag. Våran plan var sedan att överraska min pappa när vi skulle åka hem. Vi visste att min mamma jobbade och inte var hemma, att min syster var på ett träningspass, och att min pappa var och kikade på ishockey.

Precis i samma sekund som jag ställt in Viktors mat i micron ringer deras hemtelefon. Först trodde jag att det var min mamma som ringde och skulle höra om någon var hemma och kunde hämta henne från bussen, men när jag tittade på telefonen såg jag det där numret som jag så väl kände igen. Och redan då visste jag. Det var min farmor på andra sidan luren, hon frågade om pappa var hemma. När jag talade om att han var på ishockey sa hon, "Ja, det är så att farfar har dött". Sedan bad hon mig försöka få tag i min pappa för att höra om han ville åka och titta på honom en sista gång.

Och där stod jag i mina föräldrars hus med en frågande sambo, och en liten kille på 9 månader som var hungrig. Och jag var den som var tvungen att tala om för min pappa att hans pappa var död. På något sätt kändes det som att det var meningen att jag skulle vara där, att det var jag som skulle svara och ta emot den informationen jag fick. Men att leverera ett dödsbesked med en hejarklack i örat var inte lätt, och att säga orden till min egna pappa gjorde att jag fick gråten i halsen.

Ja, igår dog grundaren till efternamnet Lindebrand. Nästan 102 år gammal.
Min fina farfar <3

Åh, min fina underbara ögonsten blev idag 9 månader gammal. Helt sjukt! Tänk att han funnits utanför magen längre tid än vad han fanns i magen? Gud, vad tiden bara springer iväg. Och att veta att det bara är 3 månader kvar tills vi har en 1 åring i huset är en läskig tanke.

Under Viktors dop så sjöng hans faster för honom. Och med tanke på att lillkillen var livrädd för orgeln, och bara skrek när den var igång, så var han faktiskt helt lugn när hans faster satt bakom pianot och spelade, och sjöng, Sonja Aldéns Välkommen hem. 

Och inte nog med att denna fina människa är en underbar sångerska. Nej, hon är en otroligt duktig låtskrivare. Och tidigare idag spelade hon på Höstshowen i hennes skola med hennes alldeles egenskrivna låt.

Jag vet inte riktigt. Men jag har för mig att vi höjde upp huvudändan på sängen för att det skulle underlätta för Viktor att andas, inte för att han skulle lägga sig i fotändan. Nej, jag vet inte. Kanske var det såhär planen var? Men det har jag inget minne av?!

För ett par dagar sedan när jag kikade in på Giselas blogg hittade jag en fantastisk sak hon fixat med sin dotter Ebbas säng. Spjälskyddet hade hon satt ca. varannan innanför, och varannan utanför sängens spjälor. Och anledningen var för att Ebba är duktig på att sparka ner det, precis som Viktor! Så jag testade hennes knep igår, och spjälskyddet sitter uppe idag trorts en liten kille som levt livet i sängen inatt.

Viktor är bra!

För ett par dagar sedan kunde han resa sig upp mot sin byrå, skohyllan, skötbordet, sin matstol, våra köksstolar, trekantshyllan, våran säng, baslådan bredvis tvbänken, sin säng, lekpacken, våra ben, och pallen i hans rum. Han kunde även sätta sig ner från stående om han höll i ett lite längre föremål. Igår kunde han även resa sig upp mot kökslådorna, ugnen, tvbänken, och vårat soffbord (som är ganska högt). Och helt plötsligt så tar hans mod insiativet att försöka sätta sig ner även om han håller i höga föremål, och ofta går det bra.

Och som pricken över i:et lärde han sig igår att på längs med tvbänken! Bara det finns någonting som han vill ha på andra sidan så går han, annars står han gärna stilla.

Allvarligt talat, vart tar tiden vägen?!

Arthur Bishop är en "mekaniker" - en elitmördare med en strikt kod och unik talang för att eliminera mål diskret. Det är ett jobb som kräver professionell perfektion och total avskildhet, och Bishop är den bästa i branschen. Men när hans mentor och nära vän Harry blir mördad, är Bishop allt annat än fristående. Hans nästa uppdrag är självpåtagen - han vill få de ansvariga döda.

För ett par veckor sedan fick Viktor en lära - gå -vagn, och den blev väldigt snabbt en favorit. Det var nästan kärlek vid första ögonkastet mellan honom, och vagnen. 

Han förstod direkt poängen med att hålla i handtaget och gå framåt, men istället för att gå så sprang han! Så vi la i den tjockaste, och tungaste boken vi hade, men det känns som han springer ändå. Däremot vet han inte riktigt hur man backar än, så han kör oftast fast fötterna under vagnen, lutar sig bakåt, och faller. 

Pang bom! Så ligger Viktor på rygg med vagnen, och i vissa fall boken över sig. Krokodiltårarna kommer, och han vill så klart komma upp till en varm famn så fort som möjligt. Men att släppa taget om den där vagnen gör han inte i första taget. Och hur lätt är det att ta upp en liten ledsen kille med en stor vagn och trösta? 

Nej, oftast står den där vagnen i ett hörn. Men Viktor ska såklart klättra på den ändå. Och trots att handtaget är invänt åt väggen, så ska han upp på den. Och roligt är det - väldigt roligt! 

Viktors bästis är hans elefantsnutt. Dock får han bara använda den när han ska sova, är nyvaken, eller har slagit sig, och då är ledsen. Men det är då, vid de tillfällerna, som han ska ha med den överallt, och gärna upp i ansiktet.

När han är trött myser han ner sitt ansikte i elefanten. När han är nyvaken och ute och kryper så ska den med i ena handen, tappar han den längs vägen, och sedan ser att den inte är med så vänder han för att hämta den. Så fort han inte direkt bryr sig om den, utan låter den ligga längs vägen så plockar vi undan den. Detsamma med hans napp.

Viktor ska klättra på allt! Det spelar ingen roll om han är trött, och balansen inte alls är att räkna med. Och visst har han stått på näsan ett par gånger, och då kommer de stora krokodiltårarna fram, men igår var de där tårarna betydligt mycket störra en krokodiltårar.

Efter att ha försökt få Viktor att sova i ca. 45 minuter utan resultat gav vi upp. Vi började göra oss iordning för att sedan sätta och i bilen och åka ut till Viktors farmor och farfar. Under tiden som vi fixade oss, och packade ner i skötväskan höll Viktor på att krypa runt, skratta, busa, och såklart klättra. Till sist bestämde han sig för att ställa sig mot skohyllan. Den där skohyllan som han stått emot minst hundra gånger, och som han kan stå emot med halkskydd på strumprna, utan halkskydd, och med raggisar på. Igår gick det inte som han tänkt sig. 

Nej, han tappade balansen, och halkade på samma gång. Och såklart var det munnen som tog smällen, precis vid högra mungipan. Japp, rakt ner i skohyllan av metall. Och inte nog med stora tårar, och ont ansikte. Nej, ett snyggt blåmärke blev det också.

Jag tänkte inte lägga så mycket energi på att förklara varför resesängen inte är något direkt alternativ till att söva Viktor i (läs de två inläggen under ifall ni undrar). Men eftersom ett par tyckte att de

Sedan Viktor började gå med hjälp av våra händer vill han hålla oss i båda händerna. Så fort vi drar (ja, vi måste verkligen dra bort handen eftersom han håller så hårt) bort ena handen så gnäller han. För honom är det en trygghet att hålla oss i båda våra händer, och han känner sig otrygg annars. Och mycket har nog att göra med att han inte känner sig så stadig.

När han sedan började resa sig upp i sängen höll han i sig med båda händerna. De gånger han släppte ena handen så tappade han balansen de flesta gånger och landade då oftast på rumpan, men ett par gånger i liggläge, vilket gjorde honom riktigt rädd. Det är samma sak nu när han ställer sig mot allt som finns, han måste hålla med båda händerna, och släpper han ena handen blir inte balansen så bra, och han blir rädd.

Och eftersom han än är så pass liten och inte riktigt förstår hur man ska börja på knäna för att på ett mer säkert sätt sätta sig ner utan att hamna på en duns på rumpan, och kanske så hård duns att han även ramlar baklänges och slår i huvudet i golvet, så brukar han gnälla när han vill ner, när benen inte längre orkar. Ibland försöker han, och det går bra om föremålet han håller i är lite lägre. Men när det är högre som tex. sängen och resesängen blir han rädd och gnäller. Och det är när han gnäller, eller pratar, vi går in till honom och lägger honom till rätta.

Och nu efter att han lärde sig stå upp i resesängen så är det klart det är kul att ställa sig i även den. Trots att den itne är lika hård ifall balansen skulle försvinna, och han inte slår sig direkt, så blir han rädd. Och oftast så gråter han av rädsla, inte för att han får ont, utan för att han blir rädd. Och inte vill vi ha en kille som till sist skriker när vi inte kommer, och benen inte längre orkar bära. 

På dagarna när han ställer sig mot tex. skohyllan får han snällt gnälla, och försöka. Jag pratar med honom, och jag finns nära. Ja, för det är på det sättet han lär sig. Men när han är trött så försvinner balansen redan då, och då tycker vi här hemma att det är dumt att han ska skrika sig lite piggare för att han blir rädd. Och vem är inte rädd för att slå sig?

Strax efter att Viktors sovproblem började fick Erik en inbjudan på 'Jul på Liseberg' utav sitt jobb. Istället för att ha det årliga julbordet, skulle de i år göra något roligare. Nackdelen var att de dagen efter beskedet skulle ha bestämt sig om de skulle följa med, eller stanna hemma. Vi beslutade oss för att följa med, och ha barnvakt åt Viktor under den helgen.

Viktor har bara haft barnvakt sådär 4 timmar en dag innan. Aldrig över en natt. Jag fick lite ångest över att beslut att välja bort honom en helg, och åka iväg med min sambos jobb. Men jag måste kanske inse att det är en bra tid för mig att vara ifrån honom lite, och att få sova ut? 

Men såklart kom det där sovproblemet på tal. Visserligen blir han precis 10 månader den helgen vi ska iväg, och dessa sovproblem han har nu kanske är borta. Det är nog inte lika kul att då kunna ställa sig i sängen och hoppa då. Ja, det är vad vi tror är problemet - han har lärt sig något nytt, något som är roligt, och även om man är trött ska han göra det om, och om igen. Men eftersom han behöver sova borta måste han ha en resesäng. Yes! tänkte vi som tänkte att vi nu kunde natta Viktor i en resesäng. Ja, så vi köpte en i slutet av förra vecka. Och i en resesäng fick det bara nät på sidorna, och den är även högre än vad hans vanliga säng.

Men 5 dagar tog det. 5 dagar och sedan kom han på knepet hur man ställer sig upp i den också. Så ja, nu är inte resesängen längre ett alternativ när det är dags att få Viktor att sova.