Ibland är man osams med sitt barn
0 Kommentarer
Jag och Viktor brukar inte vara osams. Det är klart att denna två års trots visat sig med att lägga sig raklång i butiker, skrika hysteriskt när inte en bulle eller godis (sockerberoende?) följer med till affärens kassa, springa iväg och gömma sig när vi ska ta på kläder och så vidare.
I sådana sammanhang blir det oftast att man lyfter upp honom från golvet, försöker förklara varför vi inte handlat det han vill, eller tar på kläder mot hans vilja. Det fungerar nämligen inte att ropa på honom ett x antal gånger och hoppas på att han kommer.
Men kommer vi till sådana saker som vi kan ge honom varningar på, tex. slå mot spegeln, gläppa med lampor, brukar han få ett par stycken, och slutar han inte bär vi in honom i hans rum. Visst, många gånger kommer det tårar, men han förstår att han gjort fel. Oftast kommer han ut ganska så fort, kramas och säger förlåt.
Men sedan finns det de saker där man bara kan bli arg. Igår var en sådan dag. Det var ingenting som riktigt dög för Viktor. Men efter mycket om och men ville han titta på Hugo. När filmen börjar spela börjar jag städa. När jag sedan kommer tillbaka till vardagsrummet står soffbordet långt ut i rummet, mattan som annars ligger rakt ligger diagonalt, och Viktor står på tvbänken och hänger. MEN innan han bestämde sig för att hänga där tog han sönder mitt läppsyl (måste vara minst det andra bara i år!), dragit it det på både soffbord, tvbänk och tv. Med andra ord bad jag snabbt in honom i hans rum efter att jag sagt med hög ton att det är "Ajja!". Och i hans rum fick han vara (kom han ut fick han gå in igen) tills han kom och sa förlåt.
När vi var sams firade vi med glass :)