Under loppet av 6 veckor har jag haft magsjuka, förkylning, feber, halsont, hosta och lätt bihålsinflammation. Jag kallar det inte för någon bra start det här året, men det kanske vänder och jag får fortsätta 2010 sjukfri - det hoppas min familj på.

Jag som är en sprallig och positiv tjej kan inte riktigt acceptera när sjukdomarna attackerar mig och tvingar mig vara sjuk. Jag vet om att alla blir sjuka, men varför just jag? När jag blir sjuk får jag ångest, gråter och hyperventilerar. Jag arbetar inte med min sjukdom - jag arbetar emot den. 

Varför är vissa saker svårare att acceptera än andra?

I gårdagens Besatt handlade om två nya individer. En man och en kvinna.

Mannen led av rädsla för hår. Han drog bort allt hår han hade på kroppen. Ett litet hårstrå kunde förstöra hans dag. Han hade hellre sår som blödde än hårstrån i ansiktet. Han hade även ett tvång att alltid räkna till 5. Och han har lidit av sjukdomen sedan han var 5 år.

Han hade en fru och ett barn. Han var rädd för att hans dotter skulle få lida av hans sjukdom senare och ville verkligen försöka bli av med sjukdomen. Hans fru försökte stötta honom (han var inte lätt att försöka stötta).

Han skulel få hjälp i 12 veckor med sina tvång, men efter halva tiden bröt han. Han klarade inte av det. Men han blev mer öppen, och han var inte "besatt" på samma sätt längre. Och nu jobbar familjen på en fortsatt framtid.

Kvinnan hade en stor rädsla inför allting som kunde leda till döden. Hon vågade inte städa för att hon inte vågade använda städprodukter på grund av kemikalerna. Hon vågade inte köra på motervägen i fall det skulle ske en olycka. Hon var rädd för att vara vaken för att hon plågades så mycket.

Hon hade man och barn. Hennes barn led av Autism, och ibland klandrade hon sig själv för att sonen fått sjukdomen. Och när det blev för mycket att tänka på fick hon panikångest. Hon hyperväntilera, fick hjärtklappning och yrselattacker.

Innan hon fick sin son fick hon missfall. Sjukhuset lät henne behålla kvarlevorna, och de har legat i frysen sedan dess. I 7 år har hon haft kvarlevor från sitt misstall i en brun papperspåse. Och hennes man har accepterat det.

I 12 veckor fick hon hjälp att komma över hennes rädslor. Hon körde på motorvägen, hon pratade om sitt missfall och hon hade även en begravning. Och nu är hon inte längre rädd på samma sätt. Hon vågar åka på motorvägen nu, och hon vågar städa. Nu lever hon för sin familj.

Jag förstår inte hur ett sjukhus kan låta än behålla kvarlevorna från ett missfoster? Skulle hon ha fått hjälp direkt kanske hennes rädsla och tvång inte skulle ha gått så långt.

Klockan 21:00 på torsdagar går ett program på Tv4 Fakta som handlar om tvångstankar. Programmet heter Besatt, och det är just det som personerna som medverkar i programmet är. De är besatta!

I torsdags handlade det om en man som hade fru och barn. Men sin mesta tid gick till hans träning. Han åt minst 40 tabletter om dagen, och tränade minst 50 gånger / vecka. Han ville hålla sig frisk och leva länge, och därför tränade han ett X antal gånger om dagen. Och uppnådde han inte den träningen han vill fick han ångest och kunde inte sova under nätterna.

Han besökte senare en terapeut som skulle få honom att trampa ner på träningen och umgås mer med sin familj. För som det såg ut nu var han bara hemma och åt middag i stort sätt. Terapeuten kämpade, och mannen kämpade. Men mannen ville inte sluta upp med sin träning helt och hållet, och han ville inte komma ner för långt med ett lågt antal träningspass per dag. Han slutade på 6 - 8 träningspass / dag.

Programmet handlade även om en ung kvinna vars tvång var att inte vara smuttsig. Hon fick panik och ångest och tvättade sig - i timmar. Hon hade en man som hon varit gift med i 8 år som stöttade henne, och försökte få henne att sluta. Hon tydde sig verkligen till mannen, men tvånget var större - så mycket större.

Kvinnan vågade inte äta mat med fibrer, eller frukt och grönsaker. Hon vågade inte gå på toaletten och tömma tarmen. När hon kände att det behövdes tog hon lavemang så att ingenting skulle få vara kvar i henne, och efteråt ställde hon sig i duschen och tvättade sig. Hon kunde stå i duschen mellan 1 - 3 timmar. Men det absolut värsta var att hon hade en tandborste som hon tvättade sig med - både invändigt och utvändigt. Hon skrubbade sönder sig.

Även kvinnan besökte en terapeut som skulle försöka få henne att äta fibrer, frukt och grönsaker. Hon skulle även få kvinnan att inte stå i duschen mer än 10 minuter, och att våga vistas utomhus och gå på picknickar. Även här kämpade terapeuten och kvinnan - och de lyckades! Kvinnan blev en helt annan människa, även om hon tvättar händerna ett X antal fler gånger än vi människor utan tvångstankar.

Under helt programmet frågade jag mig varför en tvångstanke kunde bli så stor? Varför kan en tvångstanke ta över ens liv och i stort sätt förstöra sin vardag?

Ibland undrar jag vart mina vänner tagit vägen? Är det meningen att man ska skiljas och inte höras av efter gymnasiet? Ska man sitta hemma och undra om man ska höra av sig, eller ska man låta någon annan ta det steget? Sitter alla och tänker som jag så är det inte konstigt att det inte plingar lite extra i mobilen.

Då har jag bara ett att säga - Faaaan, vad bra skolan var!

2009 var det året då sorgen och smärtan kom till mig, och min familj. Den kom, och den vägrade att lämna oss. Året fick mig att vara en annan Mikaela än den jag i vanliga fall är. Året fick mig att tänka efter både tre och femtioelva gånger innan jag gjorde ett val. Året fick mig att vara rädd för att göra och säga fel i allting.

2009 var det året då sorgen och smärtan tog för mycket utav min kraft, och det är så jag alltid kommer att minnas det. Året 2009.

Nu har ett nytt år börjat - 2010. Nu har jag min stora möjlighet att komma tillbaka till mitt vanliga jag - Mikaela. Jag kommer alltid att minnas 2009, det året kommer alltid att finnas med - på sitt sätt, men jag kommer inte låta 2009 ta min kraft för mitt nya år, med nya möjligheter.

Nu får rädslan lägga sig på hyllan, tillsammans med året 2009. Det kommer kanske inte bli lätt, men det är rätt tillfälle för att börja om!

PS. Jag har väldigt svårt för att skriva 2010. Speciellt - 10. Det har varit en nolla alldeles för länge! 

/Miss M.

Hela dagar har jag hört om "Leo" på radion. Stackars "Leo" som dog på grund av sina svåra skador efter sitt självmordsförsök.

"Leo" satt inne på häktet i Mariestad. Kvällen den 1 februari 2008 ansökte han om att få gå på toaletten. Inne på toaletten tog han ett hopvirat lakan och hängde sig i ett takrör. Personalen på häktet tyckte att "Leo" tog lång tid på sig inne på toaletten och tittade till honom.

Där hängde han. Personalen tog inte ner "Leo" från det upphänga lakandet. De larmade SOS direkt och när ambulanspersonalen kom till häktet, 14 minuter senare, tog de ner "Leo". Han fördes till sjukhuset med allvarliga skador. Två dagar senare dog han på grund av sina skador.

Hela dagen har jag frågat mig själv hur jag skulle reagerat i den situationen som personalen befann sig i? Men jag kommer alltid fram till samma svar - jag skulle hjälpt "Leo".

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6274383.ab

/Miss M.

Det finns en oskriven regel oss människor emellan. Till regeln finns det två grupper människor. Den gruppen människor som följer den, och den gruppen människor som bara snuddar vid tanken och sedan låter den ligga där - helt orörd.

Men en sak har båda grupperna gemensamt. Skulle det hända de själva som individer skulle de reagera lika hårt, må lika dåligt och känna sig lika ensamma. Men ändå finns det en grupp människor som bara snuddar vid tanken och sedan fortsätter att gå emot den.

En oskriven regel. En regel som handlar om att vänner inte ska dejta vänners förredettingar.
Är man en sann vän, eller inte?

/Miss M.

Minnen är alltid minnen, och de följer oss genom livet. Ljusa som mörka, svaga som starka.

De minnen som berör våra hjärtan är de minnen som är starkast, och oftast är de även de ljusaste. Det är de minnerna vi alltid kommer att komma ihåg. De minnen som vi helst av allt vill glömma är de mörka, och oftast är de även svaga. Det är i alla fall vad vi tror.

De mörka minnerna tänker vi inte på. De lever i vårat undermedvetna och dyker upp då och då. De får oss att tänka till en extra gång så att vi inte tar nya felsteg.

Minnen kommer alltid vara minnen, vare sig vi vill ha kvar de eller glömma de. Men vad skulle vi göra om minnen inte fanns?

/Miss M.

Ibland tvekar viskningarna ..

/Miss M.