Tisdagen den 14 augusti klockan 10:00 började Viktors två veckorns inskolning på förskolan. 

Jag som varit nervöst, haft ångest, och lite lätt panik inför den här dagen bara försvann så fort vi satte fötterna innanför dörren. Det kändes så rätt, så rätt för Viktor. Det var just det här han behövde - stimuleringen, kompisarna, aktiviteterna. 

Själva inskolningen gick verkligen jättebra, inga som helst problem. Att lämna honom och låta honom vara där någon timma hit och dit kändes verkligen helt okey, och det var inte alls några konstigheter för Viktor att äta lunch tillsammans med de andra barnen. 

Men när dessa två veckor var slut, och Viktors "riktiga" tre timmars tider på förskolan skulle börja blev det inte alls samma reaktion. Det var då han förstod att jag lämnade honom, att han skulle vara där ensam. Under inskolning kom han dit vid 9 - tiden, och vid 9:30 är det lite mellanmål och sedan utomhuslek (det absolut bästa i världen, enligt min egna lilla skogsmulle!), men nu skulle han bli lämnad redan 8:15 när de andra barnen precis ätit upp sin frukost. 

Min ångest kom tillbaka som ett slag i magen! Varje dag fick en av pedagogerna (i möjliga mån alltid samma) möta oss i dörren, ta en skrikande, helt förtvivlad, och sparkande Viktor i sin egna famn, säga till honom att vinka hejdå till sin mamma, och sedan gå iväg med honom. Inte en gång, inte tre gånger, inte fem gånger, utan alla gånger - samma visa. Och där vände jag honom ryggen, gick mot dörren, och kände hur tårarna brände innanför ögonocken. Så fort vi närmade oss förskolan var det samma visa - vi åkte bil (olika vägar), vi cyklade (olika vägar), vi gick (olika vägar), vi tog sällskap med min syster, Viktor moster, den bästa i hans värld efter mamma och pappa. Men alltid samma visa.

Samtidigt som jag visste att det bara tog ett par minuter och sedan var han som den där lilla glada skitungen som är på allt, och leker med allt och alla igen, så var det svårt att se honom så förtvivlad, och bara lämna honom. Att jag visste att det skulle bli bra bara fem minuter efter att jag gått fanns just då, varje dag, inte i mitt tankesätt, inte i min värld. Tänk om det skulle häna något, skulle vi se varandra sista gången som ledsna? Hemskt. Varje dag när klockan ringde för att jag skulle väcka honom, och lämna honom, hade jag en klump i magen. Jag hatade det. Jag hatade förskolan! 

Men efter två veckor med den här ångesten, och en helt förtvivlad son fick jag ett samtal som två dagar senare gjorde att Viktor var tvungen att börja redan vid 7:30, och vara där enda till 15:30, vände det. Att lämna honom vi 7:30 var inga problem alls - frukost på förskolan, även lunch, och sovstund. Han kramade mig, pussade mig, vinkade till mig, och gick till de andra barnen. Och nu har vi haft det såhär lugnt i snart en månad.

Nu känns allting bra igen. Lämningarna går utan problem, och Viktor går till och med själv till förskolan nu för tiden, så mycket tycker han om att komma dit. Det lugnar mig att han tycker om sin förskola så pass mycket, och det är helt rätt för honom, bättre förskola skulle han inte kunna ha.


.