I ett par veckors tid har den så kallade mensvärken dykt upp i min rygg. Mer eller mindre varje dag har den funnits där, som en molande smärta, men den har aldrig givit mig hinder från att göra de sysslor jag vanligtvis har gjort, som tex. städa, bädda, diska, gå ut och gå, och så vidare.

I torsdags (10 Februari) hade värken så gott som avtagit. Och samtidigt som det var tråkigt att den där känslan som skulle betyda att det var nära hade försvunnit, så var det ändå ganska så skönt att slippa ha den där molande värken. Men i fredags (11 Februari) kom den tillbaka, och var mer eller mindre kvar hela dagen. Och eftersom jag känt av smärtan tidigare visste jag att jag även denna dag skulle kunna göra de där vanliga sysslorna - vilket jag också gjorde. 

Jag och Erik bestämde oss för att ha en riktig myskväll framför tvn, och titta på Lets Dance. Och innan dess tänkte jag att jag skulle göra det lite mysigt för mig själv med ett varmt bad. Och det var just där i badet som lite av den så kallade slemproppen gick, men eftersom det var så ytterst lite så reagerade jag inte direkt på det, utan bara nämnde det för Erik, och vi konctaterade att det nu verkligen började närma sig.

Precis till utröstningen av Lets Dance, omkring 22:30 - tiden, började smärtan i ryggen göra lite mer intensiv. Ingen jobbig ond smärta, utan bara en grad vassare än tidigare. Och trötta som vi var bestämde vi oss för att lägga oss i sängen och sova för natten. Erik somnade snabbt, och sov som en stock. Medan jag vände, och vred, på mig i sängen och kunde inte somna på grund av smärtan i ryggen. Jag förstod att det var värkar som hade kommit, och tänkte klocka dem lite. I över en timma kom värkarna med 6 - 8 minuters mellanrum, och jag gick till toaletten en gång i halvtimman. Strax efter 00:00 gick hela slemproppen, men värkarna var detsamma, och till slut stod jag inte ut!

Klockan 01:15 väckte jag Erik som försiktigt försökte att lugna ner mig. Men strax efter klockan 02:00 bestämde han sig för att hälla upp ett bad åt mig för att se om det kunde lindra värkarna lite. Jag satt i badet i ungefär 15 minuter, sedan var jag tvungen att kliva upp, och just då kände jag hur jag var tvungen att kissa. Jag satte mig på toaletten, men inte kom det något kiss inte. Nej, men blod. Och geléklumpar.

Erik ringde till Förlossningen strax innan 03:00, och Barnmorskan Carina tyckte vi skulle komma in och undersöka mig när jag nyss hade haft en blödning som innehöll lite klumpar. Vi packade ner de sista sakerna som vi skulle ha med oss, och strax innan vi skulle ta på oss ytterkläderna fick jag en sådan fruktansvärd smärta i ryggen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Och smärtan kom igen, och igen, och igen. Vi klockade, och den uppkom med 2 - 3 minuters mellanrum.

Erik fick springa och hämta bilen, medan jag desperat försökte att lugna ner mig själv i hallen. Tanken på att resan till Förlossningen skulle ta cirka 40 minuter, och att det både hade snöat, och varit kallt, under dagen, så möjligheten till halka på vägen var stor försökte jag lugna ner mig själv. Men hela bilresan var den värsta jag varit med om. Hur mycket jag än försökte att slappna av så bara spände jag mig mer, och mer, och smärtan blev allt mer intensiv.

När vi kom in till staden, och var cirka 3 minuter ifrån Förlossningen och klockan närmade sig 04:00, kom ett tryck neråt som gjorde så himla ont, och jag visste inte ens om jag skulle kunna kliva ut ur bilen när vi väl kom fram. Men ut ur bilen, fram till dörren, upp i hissen, och in till en säng kom jag allt. Jag vägdes lite snabbt, och vågen visade 72 kilo gram (+ 16 kilo gram från inskrivningen). Jag skulle även lämna ett urinprov - och plastmuggen fick en röd vätska i sig. Sedan la jag mig på sängen och en Undersköterska kom in för att sätta CTG - kurva. Jag vände, och vred, på mig och visste inte vart jag skulle ta vägen, och hon blev lite orolig och tillkallade Carina igen som skulle undersöka mig.

Hon klämde, och hon tryckte. Hon tittade på Erik, och hon tittade på mig. Och så sa hon, 'I vanliga fall känner man livmodertappen, men den känner jag inte alls. Så grattis, du är öppen 10 cm! Du har gjort hela förlossningsarbetet hemma, och det är inte många förstföderskor som klarar det. Du ska vara glad och stolt över dig själv!'

Jag som hade planerat hur min förlossning skulle gå till, vad jag skulle ta för smärtlindring, att Erik skulle massera mig och även hjälpa mig att andas. Men allt det där var bara att glömma. Så fort ett förlossningsrum var klart var det bara att åka in dit för att börja andas lite lustgas. Och i sirka 15 - 20 minuter andades jag in en väldigt svag dos, då jag kände mig som bortdomnad runt näsa, och mun med den.

Carina hjälpte mig igenom varje värk med positivt tänkande. Vid 04:55 bestämde hon att vi skulle ta hål på hinnan. Och vid 05:45 började krystvärkarna komma. Jag kände även hur tröttheten kom över mig då jag nästan inte sovit på ett helt dygn. Men nu var det så nära att det var bara att försöka ta sig igenom det.

Både Carina, och Erik, talade om för mig hur duktig jag var. De hjälpte mig att andas, och de fick mig mer mottiverad. Till slut frågade Carina om jag ville känna på huvudet - det lilla håriga huvudet. Och naturligtvis kände jag efter, och det gav mig ännu mer kraft. Det var en bebis där, en bebis som ville komma ut.

Klockan närmade sig 06:45 och dagpersonalen skulle precis ta sin början. In i rummet kom Anita som sa att allt var serverat på ett silverfat till henne. Och för att inte vara otrevlig (då jag tidigare blundat vid varje värk), så öppnade jag ögonen och ser då halva huvudet som är ute. Och just då får jag ännu mer kraft!

Både Carina, och Anita säger till mig att pressa, och det gör jag. Och ut kommer lilla Viktor, 9 dagar tidigare, 49 cm lång, och en födelsevikt på 3435 gram.

Klockan 07:06 kom moderkakan på 290 gram (lite liten), men hur fin som helst.