- Mamma, jag älskar dig! <3

Att min lilla mage kunde bli så stor. Att min stora mage kunde bli så liten. Ofattbart! Jag kan fortfarande inte förstå hur min mage orkade (måste vara väldigt ansträngande) att töja ut sig så pass mycket att Viktor på 49 cm, och 3435 gram, skulle få plats där innge. Jag kan heller fortfarande inte förstå hur Viktor fick plats där inne. 

Och när han var ute sa det bara poff och så försvann den där stora magen, och blev liten. Utan att jag ens lyfte ett finger. Bara lite barnvagns promenader hit och dit, och den är liten, trots all snabbmat åt både höger och vänster. Höfterna gick dock sakta men säkert tillbaka till sitt ursprung, och i drygt två månader har jag kunnat komma i exakt ALLA jeans. Och det känns guld att jag kommer i mina supersmal men supersnygga byxor!

När jag fylld år fick jag, av min fina sambo, en resa till Gotland, om jag skulle våga. Ja, det enda problemet med resan var juh den tre timmars långa båtresan. Tre timmar i mina öron är ungefär det dubbla, alltså sex timmar. Men jag tog mig i kragen och bestämde att jag skulle våga! 

Så vi bokade ett hotell för natten mellan den 3 - 4 augusti. Jag var peppad, och väldigt sugen på att åka och se Gotland, och Visby, med egna ögon. Men så fort vi kom på båten började jag må illa .Och det enda Viktor den hopptokiga ungen ville var att hoppa. Hoppa, hoppa, hoppa. Upp och ner. Ner och upp. Allt hans hoppande gjorde mig mer illamående. Jag satt i min skön stol hela resan, och rörde mig inte mer än vad jag var tvungen.

Hemresan gick däremot jättebra. Jag gick omkring med Viktor i båten (en rastlös liten kille på en båt med inte mycket leksaker är inte lätt att underhålla), och jag gick även upp på däck och tittade. Till och med tog jag kort rak ner i vattnet. Det ni, det är inte illa av en båträdd tjej på 22 år! 

Men oj, vad jag saknar Gotland. Det var mysigt, fint, varmt, härliga människor, och Visby en fantastisk stad. Och det absolut bästa av allt - jag var med min familj! Så här blir det utan tvekan flera resor till Gotland! Jag skulle nog även kunna tänka mig att flytta dit, men jag ska nog tänka igenom det både en och trettiofem gånger till.

Idag, strax efter klockan 13, så är det en vecka sedan du försvann, och förhoppningsvis fick lugn. 

Jag vet om att vi gjorde det absolut bästa för dig, för att du skulle må bra, och för att du skulle slippa att lida. Och så länge jag tänker inom de ramarna går det att hantera sorgen. Men så fort jag börjar tänka på att jag aldrig mer får ta i din lurviga päls, att du aldrig kommer och möter mig i dörren, att du inte tigger desperat efter skinka varje morgon (med mera) så växer ångesten för att jag aldrig tog ett riktigt farväl. Och då går inte sorgen att hantera alls, och tårarna rinner som floder längs kinderna!

Men de där hemma förstår att jag inte kunde ta ett farväl, för de sista dagarna var inte du den vanliga lilla busen! Du höll dig undan, du ville vara ifred, du var magrare än någonsin, och du hade tappat mycket i vikt. Och jag är faktiskt på ett sätt glad för att den sista stunden jag har med dig var då du var den där lilla busen! Samtidigt som jag har ångest för att jag inte tog chansen, och jag är rädd för att du inte förstår mitt val.

Det är fortfarande jobbigt att kliva innanför dörren, för med än gång tittar jag kring alla hörn och undrar varit ifrån du kommer. Och ibland har jag bara lust att fråga vart du är, så vi kan mysa lite. Det är till och med jobbigt att ringa hem och prata med den som svarar, för oftast hörs du i bakgrunden, och ibland pratade vi - bara du och jag, genom telefonen! 

I början, när jag och Erik precis flyttat in i våran första gemensamma lägenhet, gjorde jag i stort sätt allt. Han jobbade mellan 06:30 - 16 fyra dagar i veckan, och då föll det sig automatiskt att jag skulle städa, tvätta, laga mat och diska. 

Men med tiden blev jag även större (inte allt för stor), och jag fick även problem med foglossning som gjorde det lite svårare att göra alla de där sakerna, speciellt tvätta och dammsuga. Och på grund av att vi inte har en tvättmaskin i lägenheten, utan måste gå ner till källaren som ligger fyra plan längre ner, och de dumma rörelserna man använder sig av när man dammsugar så hjälper nu Erik mig med det - helt guldvärt!

Men i söndags hände någonting jag blev väldigt förvånad över! Erik fick energi från ingenstans och började diska, och dammsuga. Igår när han sedan kom hem från jobbet lagade han mat, diskade, och började montera ner och montera upp saker i hela lägenheten. Var kom energin ifrån? 

Och själv blev jag placerad på en stol. Visst, jag kände mig ändå ganska så nöjd där på stolen. Min fina sambo hade en sådan energi som bara inte gick att strypa, och jag fick sitta och vila mina höfter som just den tiden var väldigt ömma. Men när jag sedan inte ens fick resa mig upp för att göra iordning chokladpuddingen vi skulle ha på kvällen var hans energi inte så rolig längre.

Kort efter att jag och Erik blev ett par fick jag en sovtröja av honom. En av hans tröjor som bara skulle vara min, och som jag alltid skulle använda de gånger jag sov hos honom.

Tröja hade en text med ett innehöll som dock inte passade min kroppsform. Men det spelade ingen roll, och eftersom den var så pass stor så kunde jag ibland ta på mig tröjan lite extra tidigt bara för att få dra upp benen mot min kropp, och i stort sätt krypa in i tröjan och bara mysa.

Nu är tröjan för liten för att krypa in i, men texten som hade ett innehåll som inte passade min kroppsform då - passar mig utan tvekan nu, i alla fall i det stora hela! Och den är också nästan den enda sovtröja som sitter bra när det är dags för att krypa ner i sängen.

Dessa hormoner spela sina spratt med mig. Jag har alltid varit den där känsliga tjejen som lätt blir ledsen, arg och besviken, men sedan graviditeten började har det bara blivit värre. Jag kan bli både besviken, arg och ledsen för någonting väldigt litet, såsom om ett bakverk skulle misslyckas, en shoppingtur blir inställd, eller om jag inte hinner det jag planerat att göra under dagen.

Och den som får stå ut med att se mitt humör svänga är min sambo. Och ibland undrar jag faktiskt hur han orkar arbeta hela dagarna och sedan komma hem till mig som antingen är på bra humör, dåligt humör, eller har lust att hitta på någonting eftersom dagen i lägenheten varit så lång och tråkig?! 

Jag kan inget annat säga att min sambo är helt fantastisk som verkligen orkar, och gör allt det där som han kanske egentligen inte orkar efter en arbetsdag bara för att få se mig glad! Ha stöttar mig, han ställer upp, han väljer mig före annat / andra, han pysslar om mig och han hjälper mig. Och jag är oerhört tacksam för att han är min, min sambo, och blivande pappa till vårat gemensamma barn! <3 

.. väntar aldrig för länge!

Efter att ha fått ut min sambo en liten stund började jag lite smått med matens förberedelser. Men jag som planerat att äta vid 18 - tiden, fick allt se att matlagningen inte tog den tid jag trodde. Speciellt inte när man börjar vid 16 ;)

Jag dukade och gjorde fint i köket, tillagade maten (som jag gjorde för första gången), och diskade efter mig för att det skulle se fint ut när min sambo klev in genom köksdörren. Och precis innan jag släppte in honom tände jag ljus lite här och var för att få den rätta mysfaktorn.

Och för att citera min sambo angående min matlagning, 'Du får fem av fem, älskling'. Ja, då känner jag mig mer än nöjd! Men kvällen har inte nått sitt slut än, så snart blir det mys i soffan och Idoltittade med världens bästa tema - rock!

Se på mig jag står här framför dig
Och det som händer nu känns som magi
Rör vid mig lät hjärtat stilla sig
I all oändlighet finns bara vi

Jag ser våra spår, tror att jag förstår

Så vill stjärnorna, så vill gudarna
Högt här ovanför blev det bestämt
Att jag älskar dig, som du älskar mig
Nu vet änglarna att det har hänt

 Någonstans visste jag att du fanns
Mitt i min ensamhet rördes min själ 
Himlen log styrde vart steg vi tog
Såg oss i hemlighet ville hos väl

Så vill stjärnorna, så vill gudarna
Högt här ovanför blev det bestämt

Bara du, allt jag behöver nu
Längtan är över nu, älskar dig så

Så vill stjärnorna, så vill gudarna
Högt här ovanför skrev det på pränt
Att du älskar mig som, jag älskar dig

Så vill stjärnorna, så vill gudarna,
så har änglarna bestämt!

För ett par helger sedan åkte jag och min pojkvän iväg till ett gammalt slott i Gränna, där vi skulle fira våran ett års dag som egentligen infaller sig nu på lördag. Men på grund av både kalasfixande, kalasfirande gånger två och en kräftskiva firade vi lite i förväg. 

Trots att blåsten från Vättern var väldigt kall så var utsikten från fönstret helt oemotståndlig. Men dessvärre regnade det både lördagen och söndagen. Men det var ändå så pass att vi under lördagen kunde kika i alla butiker och spela minigolf. På lördagskvällen åt vi även på slottets resturang.

Trots att vädret inte var det bästa var det skönt att bara komma iväg och ha tid för varandra! :)

Till middag blev det smörstekt rödspätta med
kräftsjärtar och kräftsås, potatis, och citron.

Mikaela: Jag undrar hur jag fick tag i dig, min prins?
Erik: Jag tror du kysste rätt groda!

Och visst var det så, jag kysste rätt groda! :)

Ja, morgonrocken fick vi visst dela på två.