Jag har precis suttit och tittat på ett avsnitt av Uppdrag Granskning. Det handlar om en ung kvinna i 30 års åldern som inte vill göra något annat än en bröstoperation, och på grund av den långa väntetiden i Sverige väljer hon att göra den i Polen. Men under operationen händer det någonting som absolut inte får hända - hon blir hjärndöd!

En kvinna som hade allt! Hon hade sin fästman, sin blivande man. Hon hade arbete, utseende och ett ny renoverat hus.

Det är väldigt lätt att vara efterklok!

När man ska hitta ett ställe att bo på, eller när man ska lägga ut mycket pengar på någonting man behöver tänker man i flera banor kring detta. Tankarna går fram och tillbaka, och även nya vägar kommer fram. Man resonerar och diskuterar. Och när man tror att man löst det så kör man på den idén!

Men i efterhand är det lätt att vara lite extra klok. Även om man tänkt i de banorna och varit medveten om vad som komma skall, och vad som kan hända innan man gjorde det där valet, så kändes det ändå rätt just då.

Men just då är inte nu! Och nu är vi båda två väldigt efterkloka. Varför tänkte vi inte på det innan? Bra fråga!

Kan man leta efter fel hos någon för att man vill starta ett bråk? Men den stora frågan är - varför letar man fel hos någon för att man "vill" starta ett bråk?

Det finns nog där, hos varje människa. Allting är inte positivt, perfekt och felfritt. Alla har någonting som någon annan stör sig på. Och ibland letar man även fram felen för att man ska ha någonting att störa sig på, någonting som man kan "ha" som ursäkt om personen i fråga gör någonting man inte tycker om.

Och ibland kan man även ha den där ursäkten som något nedtryckade på personen i fråga för att man "vill" starta ett bråk. Man vill kunna skälla av sig lite, avreagera sig lite, och kanske även gråta en skvätt.

Ja, man kan leta fel hos någon för att man vill starta ett bråk. Men den stora frågan om varför man letar felen för att man "vill" att bråken ska uppstå är fortfarande frågan?

De här hormonerna, de är ungefär som en tändare.

Jag har alltid varit den som vet hur jag vill ha det, och är inte tyst om jag inte blir nöjd med responsen jag får. Och i vanliga fall när människor inte håller med mig blir jag lite smått irriterad, och det är då människor packar undan lite. Och då får jag chansen att lugna ner mig.

Men sedan hormonerna kom och började spela de spratt som de gör i min kropp finns det ingen som hinner packa undan för att jag ska kunna lugna ner mig. Nej, istället tänder jag till med en gång och blir jätte arg, eller jätte besviken. Och börjar då någon skälla tillbaka på mig brister jag ut i gråt och känner mig värdelös.

En sådan liten sak som att skjuta in stolen efter sig vid köksbordet, kan bli en sådan stor sak som gör mig frustrerad. Och förr var jag som att tända en tändsticka - det tog lite tid, och man fick inte alltid eld. Men nu har jag blivit som en tändare - snabbt och enkelt.

Jag undrar hur det kommer bli sedan när hormonerna ska ta sig ur kroppen?

Det är svårt att vara den pedanta i ett förhållande där den andra parten inte riktigt förstår det där med pedanthet.

Det är mycket möjligt att jag har blivit pedant genom min uppfostran, och min sambo inte blivit det. Men jag har alltid varit den i familjen som gärna bäddat sängen, städa mitt rum och vika ihop min egna tvätt för att det ska se ut på just ett speciellt sätt! Så fort någon varit i mitt rum så har jag märkt det på ett eller annat sätt.

Det kan vara att sängen inte längre är sådär slank och fin som den var när jag gick, men det kan också vara att någon prydnads sak har flyttat sig någon millimeter åt något håll. Och då är inte rummet längre som jag lämnade det, och då har det heller inte varit mitt rum. Var sak har sin plats!

Nu har jag varit sambo med min pojkvän i lite över en vecka och jag märker direkt skillnaden på våran uppfostran, våran lathet, eller vad vi helt enkelt tycker är nödvändigt att göra och inte göra. Jag tycker att det ska vara fint runt diskbänken, och att man då kan torka bort vattnet som kommit där när man diskat, jag tycker att man plockar undan efter sig och inte lägger allt i en hög på golvet och jag tycker att man lägger kontroller till tvn på soffbordet istället för att ha de liggandes i soffan, till exempel.

Med andra ord så är det svårt att vara den pedanta i ett förhållande där den andra parten inte riktigt förstår det där med pedanthet. Men jag tror heller inte att det är lätt att vara den mindre pedanta när man får kommentarer eller tillsägelser om hur saker och ting ska vara.

Finns det någon som känner igen sig? Är det möjligt att uppfostran har en stor inverkan, eller är det bara så som man är som person? Pedantisk, eller inte pedantisk?

Det är inte alltid lätt att framstå som den där bra vännen. Den som alla kan anförtro sig till, den som alla kan höra av sig till och alltid får svar, den som alltid hör av sig till sina vänner för att hålla kontakten.

Jag har så länge jag kan minnas satt mina vänner i första hand. Men de senaste månaderna har jag låtit bli för att det här hänt så mycket i mitt liv. Först de där två röda sträcken på stickan, sedan ett faktum att vi behövde hitta en bra trea som vi skulle trivas med, sedan började sommarjobbet på heltid. När då de lediga dagarna kom var jag tvungen att ta hand om mig själv, min familj och min pojkvän. Sedan bara närmade sig dagarna för flyttdagen och packningen blev ett faktum.

Jag kan medge att jag varit en väldigt dålig vän på att höra av mig under de senaste månaderna. Men på något sätt känns det skönt att veta att jag inte varit ensam, eftersom det inte plingat mycket i min mobil heller. Och inte ens när jag har hört av mig!

Så det dåliga samvetet jag har haft har nu lagt ner sig lite. Men det känns fruktansvärt att säga att jag inte lägger mina vänner på en hög prioritet när de inte gör det tillbaka, men jag antar att sanningen är så!

Att saker och ting inte hinns eller kan uträttas under sommarhalvåret när personal går på semester om vartannat förstår jag mycket väl, och jag tar även hänsyn till att de vill ha sin semester efter att ha jobbat nästan ett år sedan de hade den senast.

Men att saker och ting inte hinns eller kan uträttas under en vecka när man personligen varit och pratat med dem förstår jag däremot inte. Och jag förstår inte orden, 'Vi hör av oss när vi pratat med henne', eller 'Jag ska försöka ta reda på det här idag, och sedan ringer jag dig, Mikaela!' när det aldrig kommer något samtal.

Jag har gått med mobilen i handen. Hög volym och vibration på för att inte missa samtalet jag skulle få, men det kom inget samtal. Nu orkar jag inte gå med mobilen i handen, och min irritation bara växer. 

Jag har fått höra att vi kvinnor är väldigt bra på att lägga saker på hög inom oss. Det är ungefär som en bägare som man ska fylla med vatten, det blir lite skvättar i bägaren både här och där när det är någonting som händer.

Men när bägaren väl blir full och vattnet börjar rinna över så rinner det även över för oss kvinnor. Och den sista händelsen som man blivit lite små irriterad på kan ge ett stort utfall och bli mycket större än vad de egentligen var när bägaren fylldes med lite vatten.

Och juh mer jag tänker på den där bägaren med vatten, juh lättare kan jag hålla med. Jag lägger alla de där sakerna som irriterar mig på hög i bägaren, och när bägaren börjar rinna över gör jag detsamma. Och trots att den sista sakens irritation varit en minimal sak blir den jättestor eftersom allting sparats imon mig.

Jag blir arg och frustredad. Jag försöker förstå varför, och jag försöker få andra att förstå varför. Och fungerar det inte blir jag mer arg och frustrerad.

Ja, det är lustigt det där!

Allting kan förändras på ett besked. Och antingen blir man påverkad, eller inte.

Det händer allt för mycket i våran värld. Det är krig där, det är svält där, det är rån där och det är rymmningsförsök där, och så vidare. Varje dag är det någonting nytt som händer, och samtidigt som man nästan var säker på orden man skulle höra på nyheterna blir man ändå chockad.

Och när ett besked handlar om än själv, eller en nära vän är man inte lika säker på orden man ska få höra. Nej, för de sägs inte på nyheterna. Och visst tar de beskeden hårdare, och man hamnar i en större chock. Men någonstans där inne så hade man det på känn.

Positivt, som negativt.

Ibland består livet av svåra val. Val som man måste göra för att leva vidare.

Vägen som man går på närmar sig för varje steg en korsning, och det är i den korsningen man måste göra sitt val. Antingen svänger man av till vänster, eller så svänger man av till höger. Valet är väldigt svårt där man står i vägkorsningen, och det blir inte lättare när man vet att det inte finns någon återvändo. Det blir en känsla av nu eller aldrig!

Valet som både är positivit och negativt, roligt och tråkigt, jobbigt och lättande beroende på vilken följeväg man väljer från korsningen. Men ibland kan en sak vara både positivt och negativt, roligt och tråkigt, jobbigt och lättande - vad gör man då?

Ja, livet består av svåra val. Val som man måste göra för att leva vidare.

Jag kan till viss del tillhöra den gruppen människor som bara vill ha, och vill ha. De som tjatar lite extra och andra ger med sig. Om jag ska vara helt ärlig så är jag fruktansvärt bra på att tjata till mig saker och få min vilja fram!

Men min stora och magiska dröm som jag tänker på varje dag, som jag ändrar till viss del efter hur jag känner mig när jag vaknar, kommer ta flera år (om ens det) innan jag får det i min famn och min värld. Och hur mycket jag än vill ha och tjatar nu hjälper det mig tyvärr inte att nå min dröm snabbare - den måste få komma med tiden.

Och eftersom det är viktigast för mig är att nå min stora och magiska dröm låter jag dagarna komma som de kommer, och får jag inte som jag vill så kan jag lätt bli sur - men det finns en mening med att jag måste vänta!

Det finns en hel mängd med olika personligheter i världen, och den ena är inte den andra lik. Men ändå kan jag inte förstå mig på de människor som vill att allting ska hända nu. Inte om en timma, en minut, eller en sekund - nej, det ska hända precis nu!

I våran värld kan inte allting hända med en gång, och oftast är det omöjligt att få allting på ett silverfat. Men tyvärr finns det de människor som kan få allting serverat. De människor som bara vill ha och vill ha, tjatar lite extra och andra ger med sig.

Egentligen tror jag det handlar med att vissa människor har bråttom med livet. Att de inte kan vänta ett år på att få det som de kanske önskar allra mest, utan de vill leva det livet de drömmer om, och de vill leva det nu! Inte om en timma, en minut, eller en sekund - nej, det ska hända precis nu!

Men den stora frågan är egentligen varför?

Jag tillhör den delen av människor som inte tittar på kvalet till Eurovisen Song Contest. Med andra ord tittade jag inte på semifinalen igår när Sveriges bidrag Anna Bergendahl sjöng sin låt This Is My Life. Men så fort semifinalen var slut berättade en vän för mig att Sverige inte gått vidare.

Och jag står fortfarande kvar här med min favorit Salem Al Fakir och funderar på hur det hade gått om han hade vunnit och ställde upp igår. Mina tankar om honom är höga, och att jag då skulle fått se honom imorgon på en jättestor scen tillsammans med alla andra länder finns det ingen tvekan om - han hade kommit dit!

Men dessvärre är det omöjligt att bevisa. Och det är bara för mig att acceptera att Sverige inte kommer ställa upp imorgon. Jag undrar hur det kommer se ut nästa år?

Jag och min lillasyster har tillbringat större delen av förmiddagen framför tvn, och tittat på det ena fakta programmet efter det andra. Men till slut stannade vi på Oprah Winfrey Show.

Idagens program handlade det om en väldigt intressant familj som får leva sitt liv helt annorlunda ifrån alla andra. För sju år sedan blev de föräldrar till en liten flicka, men redan från början förstod de att det var någonting speciellt med flickan - hon var inte som alla andra.

Hon började prata tidigt, och började titta och leta i rum. Hon fastnade även med blicken på ställen där det inte fanns ett enda föremål. Hon började få låtsasvänner som hon pratade och målade, och alla låtsasvännerna hade speciella namn, till exempel Wensday, 24 Hour och Monday 400.

När flickan fyllde fem år började hon bli våldsam. Hon talade om för sina föräldrar att hon hörde röster, och det var rösterna som sa till henne att vara våldsam. Hon gjorde både sina föräldrar och sig själv illa. Även ett par självmordsförsök finns dokumenterade. Hon fick diagnosen Schizofreni, och idag äter hon riktigt starka tabletter med så höga doser som en vuxen människa tar!

I samma veva fick familjen ett till barn, en liten pojke. Och på grund av dotterns våldsamheter lever de idag i två olika lägenheter som är anpassade för varsitt barn. Föräldrarna turas om att ta hand om flickan, och tillåter inte att den ena föräldern ska ta hand om båda då de och läkarna ser det som en osäkerhet.

En riktigt obehaglig sjukdom!

Ibland kan man känna den där känslan av att man har gjort fel val. Den känslan känner jag idag.

När man ställs mellan två val kan man bara välja ett. Antingen är det rätt, eller så är det fel. Man vet inte vilket alternativ som stämmer fören man har valt och riktigt hunnit känna efter. Har man då gjort rätt, eller fel så har man - det känner man.

När man ställs inför att välja mellan så som det varit och så som det kan bli kan man bara välja ett. Antingen följer man den säkra vägen och väljder det som har varit och kommer fortsätta så, eller så vågar man chansa och väljer någonting som kan hända och som kommer bli den nya vardagen.

Och just det har jag gjort. Valt den nya vardagen? Men är det rätt, eller är det fel?

Jag har en väldigt dålig egenskap, om man nu kan kalla det för en egenskap?

Jag är väldigt duktig på att planera mina veckor, och sedan lever jag efter hur jag planerar. Ibland kan det bli undantag, och det gör mig absolut ingenting, men då vill jag planera in något annat och det ska hända i samma sekund.

Om jag till exempel helt plötsligt får suget av att börja plugga ska det hända nu - direkt, och samma sak gäller planering för en shoppingdag, eller en dag med familj och vänner. Och samma sak gäller allting i mitt liv. Och händer det inte med en gång blir jag besviken. Tyvärr kan min besvikelse gå ut över andra som inte kan rå för att jag har en sådan dålig egenskap som kan göra mig så besviken.

Jag funderar och funderar på vad jag kan göra för att undvika att känna den här besvikelsen. Men än så länge har jag bara kommit på att jag inte ska visa den utåt. Kanske är det ett steg på vägen?

Ibland blir jag så trött på människor.

Människor som vill ta all min energi. Jag kan, och jag vill inte ge min energi till bara en människa i mitt umgänge. Människor som blir arga över mina val. Jag vill inte ta upp alla mina val med varje person i mitt umgänge när valet ändå bara handlar om mig. Människor som vill vara mina vänner och som lovar att ställa upp. Jag vill inte ha vänner som gång på gång lovar att ställa upp men fortsätter att inte höra av sig. Människor som jag stod nära under skoltiden. Vart finns de nu? Människor som behandlar mig fel med jämna mellanrum. Men när jag gör någonting emot deras vilja är det som tredje världskriget kan vara igång att bryta ut.

Ja, ibland blir jag så trött på människor. Och ibland vet jag inte ens vad jag ska göra för att slippa känna det?

.. ett par minuter, och ett par timmar kan förändra allting.

En trafikolycka, en hjärnblödning, ett rån, åldern, en misshandel, en hjärtattack, en olycka, en sjukdom, en naturkatastrof, eller offer för en mördare.

Allting kan ändras så snabbt, så farligt snabbt. På ett par sekunder, minuter, eller timmar. 
Ta vara på tiden tillsammans.

För ett år sedan höll bönderna på i sina åkrar. Och tittar vi ut nu är det långt kvar tills dessa bönder få ge sig ut. Inför Vasaloppet är det för lite snö. Men tittar jag ut genom mitt fönster, och över hela Vimmerby finns det en överkonsumtion av snö - bara att komma och hämta liksom!

Jag längtar till våren. Till att ta på mig skinnjackan alldeles för tidigt men för att det ser så snyggt ut och ta på mig klackisarna. Men jag längtar mindre till all tö och all flodmängd som kommer bildas utanför mitt hus. Kanske lika bra att bygga en flotte?

Egentligen är det fashinerande hur allting kan skilja från år till år. Egentligen är det ganska lustigt.