Klockan 10:00 idag började kyrkoklockorna att ringa för att begravningen av min farfar skulle äga rum. Min fina farfar som bara hade ett par månader kvar till sin 102 års dag.

När man sitter där och nästan "väntar" på att akten ska börja så känner man sig ganska samlad. Det enda som gör att känslorna i kroppen börjar röra på sig lite extra är dessa sorgliga melodier som spelas. Men sedan börjar akten, och prästen talar så gott om personen som ska begravas, och det gör att dessa minnen som man nästan tvingat sig själv att stänga av kommer upp, och tårarna börjar bränna. Och mitt i allt det där ska man även sjunga dessa psalmer som gör att man måste titta ner i boken / pappret, och tårarna, och näsan, börjar rinna ännu mer. Men så kommer vi till det sorgligaste av allt - avskedet! Att gå fram till kistan med en ros i handen som man vet att man ska lägga på kistan för ett sista förväl gör att benen nästan inte håller, tårarna rinner ännu mer, och en av de finaste melodierna spelas i bakrunden > Gabriellas sång!

Igår startade vi dagen med glädje och lycka, god frukost och paket till pappan i familjen. Men vi gick inte och la oss med samma glädje.

Efter att Viktor sovit sin första utav två sovpass fixade vi oss iordning för att sedan åka vidare till Eriks pappa för att fira honom på Fars dag. Våran plan var sedan att överraska min pappa när vi skulle åka hem. Vi visste att min mamma jobbade och inte var hemma, att min syster var på ett träningspass, och att min pappa var och kikade på ishockey.

Precis i samma sekund som jag ställt in Viktors mat i micron ringer deras hemtelefon. Först trodde jag att det var min mamma som ringde och skulle höra om någon var hemma och kunde hämta henne från bussen, men när jag tittade på telefonen såg jag det där numret som jag så väl kände igen. Och redan då visste jag. Det var min farmor på andra sidan luren, hon frågade om pappa var hemma. När jag talade om att han var på ishockey sa hon, "Ja, det är så att farfar har dött". Sedan bad hon mig försöka få tag i min pappa för att höra om han ville åka och titta på honom en sista gång.

Och där stod jag i mina föräldrars hus med en frågande sambo, och en liten kille på 9 månader som var hungrig. Och jag var den som var tvungen att tala om för min pappa att hans pappa var död. På något sätt kändes det som att det var meningen att jag skulle vara där, att det var jag som skulle svara och ta emot den informationen jag fick. Men att leverera ett dödsbesked med en hejarklack i örat var inte lätt, och att säga orden till min egna pappa gjorde att jag fick gråten i halsen.

Ja, igår dog grundaren till efternamnet Lindebrand. Nästan 102 år gammal.
Min fina farfar <3

Det gör ont i hela kroppen att se någon man tycka om lida så pass mycket som min pojkvän gjorde inatt. Jag kände hur smärtan la sig som en hinna i min kropp när jag igår såg honom för första gången med den svåra smärtan i magen.

Stort sätt hela dagen idag har jag tillbringat bredvid hans säng och fått studera hans begräsningar efter operationen, och smärtan som nu sitter i operationssåret. Och bara det gör ont - att se honom knipa igen med ögonen vid varje liten förflyttelse.

Men nu har den största chocken från igår lagt sig, och det är nu som tårarna bara väller fram och det finns inget stopp. Tänk om det var något värre? Tänk om operationen inte hade gått så bra? Tänk om jag inte skulle lyssnat på hans klagomål och tagit beslutet att köra honom till akuten?

Det är många frågor som kommit upp de senaste timmarna. Och samtidigt som jag försöker tänka positivt eftersom vi åka till akuten, det var inte värre än en inflammerad blindtarm och operationen gick bra så kommer frågorna som har "tänk om" i början av meningen.

Det gör så ont i hela kroppen att se någon man tycker om lida så pass mycket. Det gör så ont i hela kroppen att sakna någon så pass mycket.

När min pojkvän är på jobbet kan jag bara ha kontakt med honom via sms, och då bara när han har frukost och lunch. Och eftersom jag jobbar inom vården har jag väldigt svårt för att få tillfälle att kika på mobilen - precis som igår!

Strax efter 18:30 tittade jag på mobilen och såg att Erik skickat ett sms om att han mådde skitdåligt och hande väldigt ont i magen. Jag försökte få fram vart i magen han hade ont, och om han kune röra sig. Han svarade att han tyckte det kändes som han skulle falla ihop när han reste sig upp och stannade därför kvar i sängen.

Så fort jag slutade vid 21:30 ringde jag och frågade honom vart i magen han hade ont och hur länge det hade suttit i. Jo, värken hade kommit strax efter 09:30 på dagen och den hade bara blivit värre. Och värken satt långt ner i höger sida.

Min första tanke var blindtarmen! Jag bad honom ringa till sjukvårdsrådgivningen (vilket med stor möjlighet skulle be honom åka in till akuten), medans jag kunde åka min mil hem och byta kläder för att sedan fortsätta till honom. Och precis som jag trodde skulle han få åka in, så det var bara att byta kläder, byta bil och be mamma följa med för att jag skulle slippa köra själv.

När jag mötte honom kunde han knappt gå. Han hade så ont, han hade svårt för att andas, han skakade och jag såg hur han försökte håller bort sina tårar. Jag kände direkt att jag inte kunde låtsas vara stark längre och försökte tänka i de positiva banor om att allting skulle bli bra bara vi kom in.

Mamma körde mycket fortare än vad hon vanligtvis brukar göra, men ändå kändes de där milen som dubbelt så långa. När vi kom in till akuten hade sjukvårdsrådgivningen ringt och sagt till att Erik var påväg och allting gick mycket snabbare. Han fick ett rum direkt, läkaren kom efter två minuter och kände så mycket hon kunde innan han låg och hoppade i sängen.

Det togs en mängd med olika rör fulla med prover, han fick ett glukosdropp och till sist fick han även smärtstillande. Och när den höga dosen smärtstillandet gjort sig påmärkt i kroppen somnade han. Och jag såg på honom att det var precis det han behövde. Efter att ha haft en sådan stark smärta i magen i över tolv timmar behövde han den sömnen.

Jag visste mycket väl att han skulle bli inlagd, och att han med stor sannolikhet skulle bli opererad - och då inatt. Men när läkaren kom och sa de orden tror jag hon såg oron i mina ögon, men det kändes ändå skönt att det var just hon som skulle operera honom för hon förstod smärtan och oron som vi hade.

Vid 02 - tiden inatt la jag mitt huvud mot kudden i min säng, och precis innan jag somnade tänkte jag: "Är det nu han opereras?"

81 år gammal.
Över 60 år levde han tillsammans med min mormor.
Nästan 51 år som gifta.

Farväl morfar,
föralltid i mitt hjärta! <3

Jag drog ner pilen till fliken, 'Spara & publicera', och jag klickade. Inlägget publicerades 23:08. Jag la mig till rätta i sängen innan jag tog DVD - kontrollen och tryckte på play. Ghost Whisperer började visas på tvn igen.

Jag hörde ett ljud. Men jag låtsades att drömma. Men det var ingen dröm. Jag hörde hur mamma pratade utanför min dörr, och då förstod jag.

Morfar finns inte längre. Han gick bort vid 23:00.

Älskade morfar <3

/Miss M.

Svart. Över mitt rum har det lagt sig ett mörker, och det enda ljuset som syns är det ifrån tvn. Jag ligger i sängen, med dert varma täcket om mig. Men mina tår är kalla. Iskalla.

Jag kniper ihop mina ögon så hårt jag bara kan. Jag vill inte gråta mer. Det gör ont, det gör så fruktansvärt ont. Smärtan ifrån de salta tårarna som pressar sig mot min tunna hud klarar jag av. Men smärtan att inte få träffa sin morfar som inte har lång tid kvar skadar mig.

Det är ett mirakel om morfar överlever natten, sa mamma när jag klev innanför dörren. Nu ligger jag på spänn för att telefonen ska ringa och de säger orden jag inte vill höra.

HELVETE!

/Miss M.

Hur känns det att ha en släkting som har dåligt hjärta, dåligt immunförsvar och vägrar att tala om ifall han har ont? Hur känns det att aldrig få veta hur det är med en släkting som är sjuk? Hur känns det att få veta att man inte får träffa en släkting som har en smittsam sjukdom? Hur känns det att veta att ens släkting lever mellan timmar - dagar?

Jag vet.

För ett par veckor sedan vaknade min mormor mitt i natten av att min morfar knappt kunde andas. Ambulans ringdes in och över en vecka fick han ligga på sjukhuset. Hans hjärta var dåligt, och han hade fått urinvägsinfektion. Läkarna planerade en operation, men eftersom min morfar var i så dåligt skick skulle nedsövning vara för reskabel.

När min morfar blev bättre flyttades han till ett älderboende för att återhämta krafterna innan han skulle komma hem till mormor. Varje dag ringde både mormor och mamma till älderboende för att höra hur det var med honom. Allting var stabilt fram tills magsjukan dök upp. Inga besök tilläts!

Idag ringde mormor helt förskräckt. En sköterska på älderboendet hade ringt och sagt att morfar var orolig, okontaktbar och visade symtom på smärta. Mormor sa att de fick ge honom morfin, om det var så pass att han behövde det. Hon gav även min mammas telefon nummer.

Runt halv sju ringde telefonen. Det var en sköterska från älderboendet, fast från en annan avdelning. Han sa att morfar var väldigt dålig, så pass dålig att han inte skulle klara sig ur den här sjukdomen. Han sa att morfars tid varade mellan timmar - dagar. 

/Miss M.