För ett par veckor sedan var jag på ett besök hos frisören. Flera cm av håret klipptes av, och luggen blev extra kort. Även en ny färg, en riktig höstfärg - mörk brunt med röd ton i.

Men mitt hår brukar inte vara så sammarbets villigt när det gäller mörka färger. Nej, det mer eller mindre bara rinner av, tråkigt nog.

I tisdags var jag hos frisören igen och "fyllde på" färgen som runnit ur. Den hör gången la vi i en toning i samma färg istället för en permanent färg. Och jag trivs så himla bra! :) Nu hoppas jag att färgen väljer att stanna kvar.

För ett par veckor sedan fick jag en utmaning av fina Sanna där jag ska berätta 5 saker som ni inte vet om mig :) Spännande! 

1. Jag är oerhört pedantiskt och klarar inte av när saker och ting inte står på rätt plats, perfekt, och fritt från damm. Och det gäller bara hemma hos mig själv. Tyvärr är min sambo och son inte lika pedantiska, så vem tror ni får städa efter dem?

Måndagen den 23 januari ska jag använda ett av mina presentkort jag fick i julklapp - frisörbesök. Men jag har inte en aning om vad jag vill göra med mitt hår.

Den här frisyren jag har nu har jag mer, eller mindre, haft i flera års tid. Jag trivs i den men jag känner att jag vill, och behöver, göra något nytt. Nu har jag luggen lite kortare än det övriga håret, sådär att det går att fånga upp det bakom örat (ofast har jag dock luggen uppsatt åt ena sidan), och så har jag små små variationer av etapper.

Och samma sak gäller färgen. Strax innan jul färgade jag håret mörkbrunt, och jag kände direkt att jag behövde göra ljusa slingor i det för att det var så mörk, så även en tid för slingning av håret är bokat. Men just nu är håret inte så mörk längre, utan det är faktiskt riktigt snygg. Men har det blekt såhär pass mycket nu så kommer det juh blevkas mer så något måste jag göra. Och jag måste bestämma om jag ska vara mörkhårig, eller ljushårig? Om jag ska lägga i någon annan färg som tex. lite rött? 

Vågar ni komma med åsikter, och förslag på hur jag ska göra med mitt hår? Jag skulle bli så tacksam :)
Och glöm inte att ge mig tips på en bra och smidig barnvagn!

Det var inte bara Viktor som varit snäll i år. Nej, till och med jag hade varit snäll och fick en massa paket! Nästan lite för många, men jag tackar jättemycket och tar snällt emot det jag fick. Allting är jag så tacksam för! <3

Idag firar vi födelsedag hos familjen Lindebrand - N. Det är nämligen så att jag fyller 22 år idag. Exakt klockan 04:37.

Dagen började med frukost på sängen, och även en present i form av en resa för familjen till fina Gotland! :) Jag har aldrig varit på Gotland, men jag har sett och hört att det ska vara riktigt fint. Det enda som gör att jag fruktar lite för resan är den 3 timmars långa båtfärden. Ja, båträdd är jag!

Nu är övriga familjen nere på stan och handlar. Lime ville jag ha till min morotskaka jag ska bara senare idag, men jag har en känsla av att mina grabbar kommer hem med en bukett fina blommor till mig. De är så underbara <3 Men man vet aldrig, ibland kan man få de mest oplanerade presenter som finns. Till exempel på Mors Dag. Ja, visst, Erik glömde bort det, men kom hem med en radioklocka till mig som även har en laser som lyser i taket. Perfekt ifall Viktor vaknar mitt i natten, bara att titta upp i taket. 

Nej, nu ska jag ta och plocka undan det sista som vi inte hann igår, och även ta mig en dusch. Sedan är det förberedelser till både kräftpajen, och morotskakans som jag ska bjuda på idag som ska göras.

Efter att ha fått operationssåret rentvättat, och omplåstrat av mamma sa hon till mig att ringa till Öron Näsa Hals kliniken om det, även om de inte skulle göra någonting pga. penicillinet jag fått så skulle de juh ändå anteckna att jag har ringt.

Sagt och gjort. Klockan 09:00 i torsdags ringde jag. Jag talade om vad som hänt, och hur allting låg till. Jag talade även om för henne på andra sidan luren att det varat mycket under natten. Hon beslutade då att jag skulle få en tid 11:15 samma dag för att titta på såret.

Samtidigt som jag blev nervös för vad de skulle göra med mitt sår, blev jag nästan hoppfull på att de skulle ta bort stygnen, och skära bort lite av kanten på huden, och sy ihop det igen. Även om det skulle strama ännu mer än tidigare, så skulle det säkert blir bättre.

Men icke. Läkaren valde att ta bort stygnen efter som de var främmande för kroppen, och sedan lägga om såret med salvekompress, och sedan skulle jag lägga om det morgon och kväll i tio dagar, precis så länge som jag ska ta mitt penicillin.

Så hela helgen har jag varit väldigt besviken, och jag är det fortfarande. 

När de opererade bort knölen sa de att det kunde bli infekterat, varför inte ge mig penicillin direkt då? Och med ett öppet sår, som ska läka ihop bakom kompresser, hur snyggt kommer det såret att bli? Ja, inte nog med att de urinerar mig på besök, penicillin, och bensin, så ska jag lägga om såret två gånger om dagen, och hålla tummarna för ett fint ärr!

Kul! Mitt operationssår har varit lite rätt, väldigt svullet, och väldigt ömmt sedan operationen, och idag fick jag svaret på varför. Ja, natten till idag började det vara.

Efter att ha pratat med min mamma som är undersköterska ringde jag till Öron Näsa Hals Kliniken i Västervik där operationen gjordes. Först ville de att jag skulle komma idag för att bli underskönt, men sedan bestämde de att jag skulle på penicillin istället för att hoppas att det skulle ge med sig. En jättestor tablett två gånger om dagen - jippie!

Men varet var juh på något sätt tvunget att försvinna, så mamma fick snällt plocka bort det lilla plåstret som satt över. Och då säger hon att det är tre stygn, och inte två som jag trodde. Men dessväre har ett (nästan två) stygn istället släppt, vilket kan göra att mitt ärr blir jättefult! Och inte nog med det så stack en bit av det ena stygnet in i såret. Så inte undra på att jag hade ont.

Efter lite skrikande så var stygnet borta från såret, varet borttvättat, och ett nytt plåster påsatt.

När Viktor var omkring en månad gammal började jag känna en liten, liten knöl på halsen, på höger sida. Först tänkte jag inte sådär jättemycket på den, men med tiden började den växa, och för ett par månader sedan var den som två knappnålshuvuden.

Den var röd, och lite öm. Men mest var den väl öm för att jag satt och kände på den hela tiden. Ja, för upptäcker man något nytt så måste man juh tydligen vara där och pilla hela tiden. Till slut blev jag så trött på den där ömmande knölen som även började vara ivägen när jag borstade håret att jag beställde en läkartid.

Tiden till läkaren kom. Han tittade, och kände, och beslutade sedan att det skulle skickas en remiss till Öron, Näsa, Hals Kliniken i Västervik eftersom den satt på halsen. Och min tid skulle inte äga rum fören 14 Juli. Visst, har jag klarat två månader så klarar jag väl två till? En röd knöl på halsen, som troligen inehåller massa blod är väl inte så farligt?

Men det var just då knölen började växa i racer fart! Så i nästan två månader gick jag med både det ena, och det andra, plåstret på halsen för att inte pilla, och framför allt inte få hål på den där knölen. Men i tisdags började den vara. Ibland kom det ingenting, och ibland bara rann det. Och knölen var så öm att jag knappt vågade tvätta bort sådant var som torkat.

Och så äntligen kom 14 Juli. Klockan 09:30 kallade läkaren in mig. Och han instämde med tidigare läkare. Ett blodkärl som börjat växa på utsidan av huden. Det målades lite på huden, och sedan var det dags för operation.

Operationskläder. Nätmösa på huvudet. Grönt skyddstäcke över ansiktet. Lite hår bortrakat. Lokalbedövning som även satte sig i höger öra. Sterila verktyg. Och sedan två stygn senare var den borta. Äntligen!

Nu känner jag mig dock någorlunda handikappad. Lite som jag har nackspärr eftersom jag knappt kan vrida på huvudet utan att det spänner, och ömmar. Men det får mer än gärna spänna, vara ömmet och svullet ett tag, för jag slipper i alla fall en röd varande knöl på halsen som var så stor som en vanlig tagent på databordet.

När jag föddes hade jag en stor svart kaluffs som mamma var tvungen att klippa vid tre månader eftersom allt hår hängde i ögonen. Jag hade även ett par stora tjocka lår som gjorde att jag aldrig kunde ha bodys i strl. 50 eftersom de inte gick att knäppa. Och trots att Viktor inte har en stor kaluffs, och trots att hans lår bara för någon månad sedan blev sådär tjocka så finns det likheter.

Men vi är framför allt lika i våra sätt. Envisa, nyfikna, lättroade, och orerhört bestämda. 

Min mamma har berättat för mig att jag var omöjlig att ha med på stan som två åring när klappar skulle inhandlas. Ja, för inte gick det att gå med mig, och sedan"försvann" ena föräldern för att köpa någonting. Nej, då visste jag precis vart föräldern varit, och vad den köpt.

Klockan 08:30 idag hade jag tid för efterkontroll från förlossningen.

Jag, och min barnmorska, började att prata lite om hur graviditeten vart, hur jag upplevde min förlossning, och hur förändringen blir när man får sitt barn i famnen, och sedan är man en till i familjen! 

Sedan var det dags att ta ett blodtryck som landade på 120/70. Och efter det var det bara att klä av sig nertill, och lägga sig på britsen för insättning av spiral. Och jag som alltid är så nervös när jag ska göra någonting som har med tångar, nålar, och smärt att göra fick en TENS - apparat satt på magen så jag skulle ha någonting att pilla på under tiden.

Först fick jag in en tång i slidan som gjorde att det "öppnades" lite mer, så det var lätt att se vart spiralen skulle sitta. Sedan fick jag in som en mätsticka som mätte livmodertappen eftersom den måste vara minst 6 cm för att man ska få sprial insatt. Och därefter festes sprialen fast, och de små trådarna klipptes till en just nu ganska så bra längd, men om jag skulle få besvär av trådarna så skulle jag komma tillbaka och vi skulle klippa dem lite mer.

Och när jag låg där på britsen vred jag upp TENSen lite åt gången, och kom högst upp till 4,5, och TENSen går upp till 6. Men det vibbrerade skönt i magen, och lite i låren. Jag fick även ta djupa andetag vid varje moment, och det enda jag kände någonting av var när tången las dit, och när den drogs dän, och däremellan ett litet stick.

Efteråt berättade min barnmorska att kroppen nu kommer att försöka "arbeta bort" spiralen eftersom den inte ska sitta där. Och att livmodern kommer göra sammandragningar, så jag kunde både få mensvärk, och ont i magen - vilket jag och har fått! Och framför allt så skulle jag få en blödning.

Men både mensvärk, och magvärk är borta just nu. Däremot är blödningen kvar. Den där tråkiga mensblödningen. Den har jag inte saknat ett dugg under graviditeten!

Igår satt jag och rensade bland alla bilder som ligger på datorn. Och samtidigt som det är väldigt roligt att se vad det är som är sparat, och tänka tillbaka på vissa tider, så är det allt ett heltidsjobb att gå igenom alla.

Men jag hittade ett par bilder som fick mig att verkligen tänka till på hur jag såg ut innan jag blev gravid. Och när jag nu tittar på bilderna så kan jag inte förstår att det är sant. Har jag verkligen sett ut så? Har jag varit sådär smal? Vart har kroppen, och framför allt formen försvunnit?  

Det är läskigt mycket kroppen förändras i en graviditet. Och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte saknar den formen jag hade innan, men i min graviditet har jag vuxit, och jag bär även mitt, och Eriks, barn i min mage och det betyder så himla mycket mer! 

Sedan vet jag att jag inte kommer vara såhär stor när Bebis väl är född. Och jag har någonting att sträva efter. Jag kommer kanske inte se ut som jag tidigare gjort, och vara sådär slank, men jag har någonting att sträva efter när jag ser på bilderna. Och jag kommer nog vara nöjd vart jag än slutar - antingen i de kläderna innan graviditeten, eller med en ny garderob :)

Jag är så trött på det här hormonmonstret som lever inuti mig!

Ena sekunden kan jag vara jättearg för världens minsta sak, tex. om min sambo inte tar av sig mössan i hallen, utan lägger den i soffan. Och andra sekunden kan jag vara hur ledsen som helst och känner mig helt värdelös och tårarna är svåra att få stopp på. Och emellan de perioderna är jag mitt vanliga jag. 

Jag förstår att min sambo inte alls kan ha det lätt. Han vet aldrig vilket humör jag är på när jag kommer hem. Och oftast så får han tackla situationen ifrån vad han märker från dörr öppning. Men det är inte alla gånger det där humöret stämmer, utan det kan snabbt vända och hamna på ett annat plan.

Är jag jättearg är det min sambo som får ta all skit - vad det än kan handla om. Är jag jätteledsen och känner mig värdelös är det min sambo som får trösta mig - vad det än är som fått mig att bli ledsen. Och varje gång jag varit antingen jättearg, eller jätteledsen, mår jag dåligt efteråt. För inte är det meningen att min sambo ska behöva stå ut med mitt monster som lever inuti mig? Jag tycker så synd om honom, samtidigt som jag inte kan hjälpa det! På något sätt så måste det ut, och ibland till vilket pris som helst. Men jag är samtidigt väldigt glad att han är så förstående och vet hur jag är när jag är mitt vanliga jag.

Förlåt <3

Efter mycket om och men bestämde jag mig för hur jag skulle göra med mitt hår.

Med tanke på att jag i Augusti klippte av håret ett par decimeter, och även la i två nyanser av en brun färg för att komma närmare min naturliga hårfärg för att sedan fortsätta på den vägen och sakta men säkert bli mörkhårig, var inte tanken att jag skulle bli ljus - igen! Men av alla dessa år som jag blekt håret till ljusare nyanser, och varit mer eller mindre blond, och trivts i det så himla bra så var valet ändå ganska så enkelt.

Håret behövdes inte klippas. Och det är mycket tack vare att jag inte använder varken plattång, locktång eller hårfön, och att jag är väldigt noga med att använda inpackning två - tre gånger i veckan. Och för att inte lägga ut en större summa pengar på en frisyr jag inte trivs med helt och hållet, och som heller kanske inte skulle stanna kvar och göra sig rättvis i mitt 'gravida hår', valde jag den billiga varianten - mamma!

Så i helgen gjorde vi en Make Over. En Hair Make Over. En riktigt ful utväxt, och rester av håret, fick många partier av en väldigt blond variant. Och jag gör inget annat än trivs! Blond, och blåögd - jag bara älskar't! Men sedan är planen den att i höst, när håret behöver klippas, ska jag samtidigt bli mörkar igen, och då är Bebis så pass stor att min mamma kan ta hand om honom/henne under ett frisörbesök. Fast det finns inga garantier på att jag kommer bli mörk till hösten - men leka med tanken går i alla fall ganska så bra :)

När jag föddes hade jag väldigt mycket hår på huvudet. Kolsvart hår. Men efter ett par månader ändrade sig färgen till en liten mellanbrun variant, och efter det blev det bara ljusare, och ljusare. Till slut blev min hårfärg guldblont. 

Men jag tyckte aldrig om den där guldfärgade nyansen, och började därför tidigt med att blondera slingor i mitt svall. Och då fick jag den där fina blonda färgen som passade både min personlighet, och min hy helt perfekt. Som handen i handsken! Men jag var inte direkt feg att prova på nya saker - att färga underhåret i mörkare nyanser, att tona hela håret nästan svart, att göra mörkare slingor i det ljusa, och så vidare. Men alla gånger har det, på något sätt, alltid slutat med att jag blonderat hela håret. 

Men för ett halvår sedan insåg jag hur mycket min blondering verkligen sliter på mitt hår. Trots att jag är väldigt duktig med inpackningar två - tre gånger i veckan, så tar håret mycket stryk. Så i höstas bestämde jag mig för att lägga i två nyanser av brunt, tillsammans med blonda slingor för att komma närmare min vanliga hårfärg, som jag nu varken kan se som brun eller guldblond.

Däremot har mitt hår sedan dess växt i en oändlig fart, och en otroligt ful utväxt har kommit fram. Och jag sitter med noll idéer i huvudet på hur jag ska göra?! Ska jag bli mörkare för att slippa blondera mitt hår två gånger per år, och även slippa att det sliter så mycket? Eller ska jag fortsätta blondera mitt hår, eftersom det är i den färgen jag trivs i? Eller ska jag ligga i bruna nyanser, och blonda slingor som inte gör utväxten så markant? 

Och den stora frågan är när detta ska göras?! Ska jag blondera hela håret låter jag min mamma ställa upp som frisör, men ska jag göra något av de andra alternativen behöver jag gå till en frisör, och då måste jag ha pengar till det. Och sedan kanske det inte är smart att göra det under graviditeten, eftersom färgen kanske inte fastnar som den ska (fast det senaste frisörbesöket var under graviditeten och det gick utmärkt!)? Annars skulle jag kunna vänta tills Bebis titta ut, men för att få en bra bild i tidningen så vill jag vara fin i håret, och sedan vill jag inte gå till en frisör bara strax efter att Bebis kommit till världen.