Inflyttning sker dock inte fören 1 juni 2014 så vi har en lång väntan framför oss. Och vi som planerat att börja rensa redan nu lär inte tummen ur fören in i det sista! Jag känner oss för väl! 

Ingredienser:
2 stora morötter
1 msk. smör
3 msk. mjöl
1 l. vatten
0,5 dl. hummerfond
1 pkt. kräftost, motsvarar 400 g.
2 dl. creme fraich
1 burk med kräftstjärtar
Salt och peppar

Gör såhär:
1. Skala och riv morötterna. Hetta upp smöret i en kastrull och fräs morötterna snabbt.
2. Pudra över mjölet. Tillsätt sedan vattnet och hummerfonden och koka upp under omrörning.
3. När det kokar tillsätt då kräftosten och creme fraichen och låt det puttra lite. Smaka sedan av med salt och peppar.
4. När det är dags att servera lägg då i några kräftstjärtar i varje tallrik. Lägg även på lite dill om möjlighet finns.

Följ mig på Instagram > mlindebrand

Jag vet inte hur många år i rad som jag givit löftet om att börja träna vid nyår? Jag har dock bara kommit till att uttala mitt löfte, men aldrig till att ta tag i det, och verkligen komma igång. I alla fall inte mer än när det gäller powerwalks åt både höger och vänster.

Den här gången nämnde jag mitt nyårslöfte, eller om jag ska kalla det för nyårsmål, för min lillasyster som duktigt nog är mer flitig på det där träningsområdet än vad jag är. Sagt och gjort. En vecka senare köpte vi träningskort på träningshuset i stan och sedan dess har vi hållt igång. Vissa veckor mer effektivare än andra, men tyvärr blir det så när man som henne går i skolan och har sitt stora Ugandaprojekt, och jag jobbar dagar, kvällar, helger, och vill spendera tid tillsammans med min familj.

Nu känner jag själv att kroppen börjat komma in i träningen mer och mer. Den orkar mer, den kräver mer, den vill mer, den tål mer. Ojoj, ni skulle varit med första veckan vi körde ett ordentligt hårt magpass! Jag har nog aldrig haft så mycket, och så länge, träningsvärk i magen som efter det passet. Men har man inte tränat något vidare innan, man har varit gravid, och inte tränat magen ett skit efter graviditeten så är det inte så smart att köra et så hårt pass som gör att man har träningsvärk i över två veckor ;) Man lär sig av sina "misstag".

Idag passade jag på att ta ett snabbt pass på morgonen när jag lämnat Viktor på förskolan - skönt! Och även om jag tycker det är riktigt skönt att få komma iväg från hemmets vrå för lite träning, så skulle jag mer än gärna vilja ha ett litet gym här hemma. Börja spara,

Skönhetslyxen man ibland kan få som mamma måste vara den bästa? Tänk att någon tar hand om dig - fixar naglar, ger massage, ett frisörbesök och så vidare. Man får både känna som ompysslad, får egentid, och blir riktigt snygg efteråt!

För två veckor sedan var det min tur att bli snygg i håret :) Viktor hade redan blivit av med sitt långa hänger - i - ögonen - hår, och pappan i familjen var långt innan jul, dock är det nog dags för honom snart igen ;) Haha.

Jag har alltid i stort sätt kört på samma frisyr. Så mycket av längden som möjligt kvar, kortare lugg, lite uppklippt, och någoin snygg färg. Nu senast rött, och fy fabian var jag trivdes! Men till sommaren kommer den röda färgen vara ett minne blott och den oranga kommer lysa med sin närvarå, vilket gjorde färgvalet lätt för mig - något ljusare. Och för att inte vara sådär tråkig som vanligt med frisyren så klippte jag av ett par centimeter mer än nödvändigt, och nu saknar jag det långa håret. TYPISKT! Det är dumt att ändra frisyr och färg när man vet att man kommer tycka om det tidigare så himla mycket mer. 

Förra tisdagen blev våran lilla kille helt plötsligt väldigt stor. Det sedanste året har han verkligen vuxit som individ, lärt sig nya saker, blivit bättre på saker, pratar tydligt, gör sig förstådd, och så vidare. Förra veckan visade han även upp två av sina fingrar, tummen och pekfingret, och sa att han var två år nu.

Jag undrar så vart dessa två år har tagit vägen? Jag kunde inte för mitt liv förstå att det i tisdags, 12 februari, var två år sedan han föddes. Det känns både som det var alldeles nyss, och som att Vikor varit hos oss mer än två år. Men nu är det så, han har blivit en stor kille, alldeles för snabbt.

Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar har nu visats på SVT i tre veckor. Jag har själv inte sett miniserien när den visats på tv, men jag har hört mycket om den från människor i min närhet, och även på radion. En väldigt omtalad miniserie med mycket beröm.

Idag klickade jag mig in på SVT Play för att se om alla tre delarna fanns att se, och de fanns. Jag satte igång första delen, och bara efter 15 minuter var jag som fast. Jag plöjde igenom både avsnitt två och tre direkt efteråt.

Och jag blev berörd. Så otroligt berörd. Tårarna brände backom ögonlocken! Och den fick mig att tänka på hur det en gång har sett ut här i Sverige, under 80 - talet för att vara exakt. Aids/HIV var en sjukdom som alla fruktade, det var en smittsam sjukdom, men får man behandla dem som är sjuka hur som helst? 

Jag kan tänka mig att se miniserien igen. Jag kan tänka mig att läsa de tre böckerna (Kärlek, Sjukdom & Döden). Den berörde så djupt, och samtidigt som det känns som jag har massor med tankar och funderingar så känner jag mig även tom.

I början av sommaren tog min syster studenten. Och som nybliven student blir man firad av släkt och vänner som kommer med blommor och paket. Men frågan är vad man ska ge? Jag funderade bra länge på en mixer, det var ett himla tjajt om en mixer (och hon fick en, men tror ni hon använt den mycket? Knappast!). Men hur kul är det att ge sin lillasyster en mixer i studentpresent? 

Nej, jag ville slå på stort. Någonting som hon förhoppningsvis aldrig skulle glömma. Men så åter till den stora frågan vad? Tankarna flög och stannade på både den ena och den andra saken, men ingenting kändes som det rätta, och just då kom reklamen på tvn (så glad för att vi har reklam sådär var tionde minut har jag nog aldrig varit. Eller okej, nu ljög jag. Jag har faktsikt varit ännu gladare när kissblåsan inte velat vara med mer och reklamen kommit!) och redan då kände jag - detta får det bli!

Biljetterna bokades i april. Min syster fick en överrraskning när hon öppnade sitt paket i juni. Och i lördags var det äntligen dags! Denna längtan var över, och vi skulle äntligen få glädjas av shopping, god mat, och en sjuhelvetes show!

Bilen styrde mot Linköping klockan 11, och där skulle det bli shopping och fika för hela slanten. Och shopping blev det för att hitta de perfekta kläderna och skorna för kvällen (att vi skulle ta med ombyteskläder hemifrån fungerar inte om man dels heter Mikaela Lindebrand, dels har jobbat till 22:30 kvällen innan, och dels för att man är småbarnsförälder. Tvättat hade jag faktsiskt däremot gjort.). När kläderna var funna, kropp och knopp var trötta för shopping var det dags att börja förbereda sig för kvällen (vad kunderna vid entren till IKEA tänkte när vi fyra tjejer kom med en stor IKEA - vagn full med påsar, skor, väskor med mera tänkte vill jag nog helst inte veta!). Ombytta och klara körde vi vidare för att leta upp en resturang, och när vi hittat vad vi sökte åt vi en riktigt god middag och förberede oss på bästa sätt.

När klockan var 19:30 parkerade vi våran bli vid Cloetta Center och tittade på flocken tjejer, kvinnor, damer, som stod där utanför och började gå in i byggnaden. De enda männen våra ögon kunde nå var dörrvakterna, männen som sålde och delade ut saker innanför, och såklart männen på scenen. För såklart var det LADIES NIGHT 2012 vi var på i lördags. En oförglömlig dag och kväll. En heldag som absolut måste göras om, och om det är möjligt ännu bättre! Min syster sa till mig efteråt, "Det här är den bästa dagen i mitt liv. Den bästa studentpresenten!". Jag inte bara tror hon var nöjd, jag vet att hon blev det, och det värmde lite extra i hjärtat att jag kommit på en sådan bra present! :) 

Här sitter jag ensam, så ensam som jag bara kan bli. Det enda lilla besöket jag har är dammråttorna under soffan, och dammet som så fint lagt sig som ett täcke på våran mörka tv-bänk. Ja, om det är så fint vet i katten, det ser för färligt ut!

Den här veckan har förkylning med feber slagit till mot både mig och Erik. Pang bom och så var vi båda två förkylda - han hade en täppt näsa, och jag en rinnande. Frågan är vilket som är bäst? Han hade feber, och jag hoppade runt och var överlycklig som slapp. Ja, jag slapp ett par timmar i alla fall för sedan hittade visst febern till mig med. Hos Erik stannande den i och för sig på 38,2, men hos mig var den upp vid 38,8 och vände.

Idag är min första feberfria dag. Orken i kroppen är helt borta, den har inte orkat komma fram än, men jag hoppas den kommer snart. Annars är soffan väldigt skönt att ligga i, fast sängen hade varit bättre. Undra varför vi inte har en tv i sovrummet? Däremot börjar filmerna nå sitt slut. Har ni också så att det bara är vissa filmer som känns bra att titta på när man är sjuk? Jag vill titta på Joel Kinnaman, lite extra ögongodis när man ligger och tycker synd om sig själv, däremot är det tråkigt att kunna filmerna utantill, men som sagt - ögongodis! ;) Erik är i alla fall tillbaka på jobbet idag, och Viktor fick vara sin utsatta tid trots att jag var hemma och är sjuk - skönt, mer vila för mig!

Hoppas dock att det går bra på förskolan med sin ajaj till hand, men mer om det senare ..

Måndags godis får nog även bli tisdags godis - mums!

I söndags tog vi oss en tripp till Linköping för att besöka Eriks morbror och hans barn för lite middag, men innan vi parkerade bilen hos dem stannade vi vid Busfabruiken och lekte med Viktor som var helt extas! 

Viktor visste inte riktigt vart han skulle vara - det fanns så mycket! Att åka rutchkana var super roligt, att kasta med bollar och skjuta iväg dem i en maskin var hur kul som helst, att klättra och krypa var så himla spännande, och att cykla runt på små cyklar var utan tvekan bäst! Han var över allt och ingenstans, och han hade inte riktigt tiden att stanna länge på ett ställe innan han var tvungen att prova på ett nytt. Stället fick helt klart MVG av lillherren! :) 

Jag, och Erik, sprang efter honom i stort sätt hela tiden. Vi åkte, klättrade, och busade så mycket att svetten nästan började rinna om oss. Vi alla hade så himla roligt, och det är utan tvekan ett ställe vi kommer att besöka flera gånger, men då tar vi med ett ombyte kläder ;) 

Tisdagen den 14 augusti klockan 10:00 började Viktors två veckorns inskolning på förskolan. 

Jag som varit nervöst, haft ångest, och lite lätt panik inför den här dagen bara försvann så fort vi satte fötterna innanför dörren. Det kändes så rätt, så rätt för Viktor. Det var just det här han behövde - stimuleringen, kompisarna, aktiviteterna. 

Själva inskolningen gick verkligen jättebra, inga som helst problem. Att lämna honom och låta honom vara där någon timma hit och dit kändes verkligen helt okey, och det var inte alls några konstigheter för Viktor att äta lunch tillsammans med de andra barnen. 

Men när dessa två veckor var slut, och Viktors "riktiga" tre timmars tider på förskolan skulle börja blev det inte alls samma reaktion. Det var då han förstod att jag lämnade honom, att han skulle vara där ensam. Under inskolning kom han dit vid 9 - tiden, och vid 9:30 är det lite mellanmål och sedan utomhuslek (det absolut bästa i världen, enligt min egna lilla skogsmulle!), men nu skulle han bli lämnad redan 8:15 när de andra barnen precis ätit upp sin frukost. 

Min ångest kom tillbaka som ett slag i magen! Varje dag fick en av pedagogerna (i möjliga mån alltid samma) möta oss i dörren, ta en skrikande, helt förtvivlad, och sparkande Viktor i sin egna famn, säga till honom att vinka hejdå till sin mamma, och sedan gå iväg med honom. Inte en gång, inte tre gånger, inte fem gånger, utan alla gånger - samma visa. Och där vände jag honom ryggen, gick mot dörren, och kände hur tårarna brände innanför ögonocken. Så fort vi närmade oss förskolan var det samma visa - vi åkte bil (olika vägar), vi cyklade (olika vägar), vi gick (olika vägar), vi tog sällskap med min syster, Viktor moster, den bästa i hans värld efter mamma och pappa. Men alltid samma visa.

Samtidigt som jag visste att det bara tog ett par minuter och sedan var han som den där lilla glada skitungen som är på allt, och leker med allt och alla igen, så var det svårt att se honom så förtvivlad, och bara lämna honom. Att jag visste att det skulle bli bra bara fem minuter efter att jag gått fanns just då, varje dag, inte i mitt tankesätt, inte i min värld. Tänk om det skulle häna något, skulle vi se varandra sista gången som ledsna? Hemskt. Varje dag när klockan ringde för att jag skulle väcka honom, och lämna honom, hade jag en klump i magen. Jag hatade det. Jag hatade förskolan! 

Men efter två veckor med den här ångesten, och en helt förtvivlad son fick jag ett samtal som två dagar senare gjorde att Viktor var tvungen att börja redan vid 7:30, och vara där enda till 15:30, vände det. Att lämna honom vi 7:30 var inga problem alls - frukost på förskolan, även lunch, och sovstund. Han kramade mig, pussade mig, vinkade till mig, och gick till de andra barnen. Och nu har vi haft det såhär lugnt i snart en månad.

Nu känns allting bra igen. Lämningarna går utan problem, och Viktor går till och med själv till förskolan nu för tiden, så mycket tycker han om att komma dit. Det lugnar mig att han tycker om sin förskola så pass mycket, och det är helt rätt för honom, bättre förskola skulle han inte kunna ha.


. 

Nu har jag haft ca. 2,5 månads bloggpause. En välbehövlig bloggpasue för att både samla energi, jobba ihjäl sig (det kändes i alla fall så!), tillbringa tid med familjen, bli ett år rikare på erfarenheter och minnen, inskolning på förskola, hoppa från ena jobbet till det andra, pussla ihop vardagen, och så vidare. Med andra ord har det hänt mycket under dessa månader jag låtit bloggen ligga på hyllan en stund, men nu, sakta men säkert, är jag tillbaka med båda matlagning, bakning, tips, shopping, Viktors utveckling, familjelivet, vardagen, och mycket annat. Nästan som att börja om på ny kula i bloggvärlden, och jag hoppas att ni som saknat mig kommer bli glada, att nya hittar hit, och att gamla kommer tillbaka - nu kör vi! :)

Det är sommar - strålande väder, stekande sol, klarblå himmel. You name it! 

Jag har sedan ett par veckor tillbaka börjat på båda mina schemalagda jobb under sommaren. Ena dagen tillpringar jag nere på ALV (Astrid Lindgrens Värld), och andra dagen tillpringar jag tillsammans med ett gäng äldre människor. Timmarna där emellan andas jag ut, sätter tillbaka fötterna på jorden, och bara slukas in i min underbara sons glada, lyckliga, felfria, problemlösa, kärleksfulla liv. 

Vi tar tillvara på våran tid tillsammans, och framför allt tar vi tillvara på den underbara sommarvärmen som än en gång kommit tillbaka till oss. På fredag går min sambo på sin fyra veckors semesterledighet, och det är min tur att sätta klockan, och i stort sätt varje dag kommer den att ringa antingen 4:50 eller 6:00. Ja, jag kan tala om att min sons sovmornar till sådär 8:30 - 9:00 kommer jag sakna under de dagar jag måste kliva upp och de får sussa vidare så sött. Och såklart när min schemalagda sommar är över så är det dags för inskolning och tidiga mornar fortsätter.

Men just nu tar vi en dag i taget - jobb, bus, lek, sol, bad, utflykter. 

Viktors fina lockar visar sig som mest under soliga och varma dagar. Jag älskar dem.
Men frågan är om ett frisörbesök är ett måste innan det är dags för inskolning?