En människa brukar vara som ett fönster, genom dig ser man bara ut i en annan värld. Du är bara en mörk, blank yta och allt man ser hos dig är bilden av sig själv. Frågar man dig något så får man sin egen fråga tillbaka. När man kramar dig upplever man inte man inte ömhet och gemenskap utan bara sin egen längtan. Blir man arg på dig möter man sin egen ilska och vanmakt.

När man ser dig ser men bara sin spegelbild, men inte klart som i vanliga speglar, utan mörkt, oskarpt - en spökbild. Det är en fansansfull upplevelse som inte lämnar någon opåverkad.

Alla ser sig själva i dig.

/Miss M.