Hejsan Viktor!

Nu har du funnits hos oss i 16 dagar, och samtidigt som det känns som det var nyss vi var på BB, så känns det även som du har varit hos oss så himla mycket längre. Vi vet om att allting måste planeras ännu mer än vad vi tidigare har gjort, och vi vet att allting tar lite längre tid. Men det bästa av allt är att vi lär känna dig mer och mer för varje dag som går!

Även att det är svårt att ibland veta om du bara är sällskapssjuk, vill att vi byter blöja, vill ha mat, vill sitta upp så du kan rapa, eller bara är tuttsugen, så börjar vi känna igen vissa tecken, och även vissa ljud du gör ifrån dig. Men när vi är osäkra provar vi det ena efter det andra - och tillslut hittar vi vad det är du vill.

Vi försöker att få dig att sova i din egna säng för att det ska underlätta när du blir äldre och vi inte längre kan / vill ha dig i våran säng. Men du tycker inte om när vi lägger ner dig i sängen när du är vaken, och framför allt inte när du märker att vi går ifrån rummet. Och du tycker heller inte om att sängen är så stor, och visserligen förstår jag dig, eftersom du i magen låg så trångt, och tryggt. Men vi har minskat din säng på både bredd, och längd, med filtar och kuddar, så du kan känna det trånga utrymmet.

Och när du sover i din säng, och mamma, och pappa, sover i sin säng så sover vi nog alla lite bättre än när vi trängs i samma. Men de nätter du har jättesvårt för att somna om efter matningen brukar mitt lilla hjärta säga att du ska få trängas med oss. Och även imorse när pappa åkt till jobbet så fick du sova i våran säng. 

Ja, idag är det faktiskt första dagen vi är ensamma i flera timmar i sträck. Pappa började jobba efter sina föräldradagar hemma hos oss, och än så länge har dagen varit bra. Du väckte mig strax efter nio, och sedan var du vaken till 11:30 - tiden. Sedan har du sovit, och vaknat om vartannat. Vi har myst, och dansat lite, och även tagit en promenad.

Det här är början på en rolig resa tillsammans, lillkillen!<3

Puss och kram, din mamma.

Jag har, som säkert många andra, fått komplikationer både under och efter graviditeten med Viktor. Men det är inga stora komplikationer, så det är väldigt synd att klaga över dem. För egentligen har jag haft en dröm graviditet, en dröm förlossning, och en dröm start på det nya livet - med bara en gnutta komplikationer.

Under graviditeten drabbades jag av illamående mellan vecka 8 - 14. Inget illamående som gjorde att jag kräktes mer än tre gånger, utan bara en fruktansvärd känsla i halsen. Jag blev i samma veva väldigt känslig mot lukter, och speciellt röklukter av alla slag, och kunde på grund av det inte vara i närheten av någon som grillade. 
Omkring vecka 20 - 25 hade jag problem med foglossning i bäckenet som gjorsde att jag fick beställa ett stödbälte, vilket hjälpte otroligt bra! Vid vecka 34 - 36 hade jag klåda på kroppen, tillsammans med att jag började samla på mig vätska på benen. 

Under förlossningen trodde jag att jag skulle spricka på både längden, och bredden, så mycket som trycket, och pressen, neråt var. Men det blev ingen spricka någonstans, utan bara en liten bristning på insidan av ena blygläppen som behövdes sys med ett par stygn. Och den bristningen gjorde det svårt för mig att gå eftersom det sved så dant, och den gjorde att det blev mycket svårare att gå på toaletten och kissa, så duschen var min bästa vän i över en veckas tid.

Komplikationerna under graviditeten, och komplikationerna efter förlossningen, skulle jag gärna velat sluppit. Men nu när jag tittar på min sovande bebis precis bredvid mig så är allt det där helt klart värt det!

Natten då jag, och min sambo, kom till Förlossningen för att kolla upp blödningen med klumpar, som bara en timma tidigare hade hamnat i våran toalett, var min sambo väldigt inställd på att vi samma natt skulle få åka hem igen. Och på något sätt trodde jag detsamma, trots värkarna som kom med 2 - 3 minuters mellanrum.

Men när jag väl blev undersökt, och vi fick reda på att jag var helt öppen, blev jag lite besviken. Jag som hade trott att öppningsskedet skulle gå jättelångsamt, göra jätteont (vilket det också gjorde!), och jag skulle behöva ta diverse smärtstillande.

Medan Erik förstod att han inom ett par timmar skulle bli pappa, och att bebisen i magen skulle ta sina första andetag, så hann aldrig jag att förstå det. Även att jag fick känna huvudet så förstod jag inte att bebisen skulle komma ut. Och om jag ska vara helt ärlig så förstod jag inte heller att det var dags när jag såg halva huvudet där mellan mina ben.

Då jag förstod att jag hade fött, och att jag, och min sambo, precis blivit föräldrar var när jag såg hur de drog ut Viktor mitt i en av mina krystvärkar. Och nu i efterhand är jag väldigt glad att hela förloppet gick så fort, och så bra, som det faktiskt gick, men jag är lite halvbesviken på mig själv som aldrig hann förstå att jag skulle bli mamma inom ett par timmar.

Sebbe är 15 år och bor med sin mamma i en lägenhet som är alldeles för trång. Han gör sitt bästa. Han slår aldrig tillbaka. Sebbe älskar sin mamma för att han inte kan annat.

På skroten lever drömmen, och i Sebbes händer får döda ting nytt liv. Här har han kraft att skapa. Här är han fri – men ensam. Hans utanförskap växer i takt med att hans värld krymper, tills han en dag står helt isolerad utan någon annan än sin mamma. Och när hon sviker, sviktar allt.

Dagens BVC - besök bestod av att Viktors BVC - sköterska skulle komma hem till oss för att visa upplägget av journalen, och även väga honom. Efter att hon visat oss upplägget av journalen, givit oss lite broschyrer och även en flaska med D - vitamin som vi ska börja ge honom vid 1 månads ålder så hade vi några frågor till henne, och den största gällde maten.

På dagarna ammar jag Viktor med 3½ - 4½ timmas mellanrum då han själv vaknar och är hungrig. Men på kvällstid, runt klockan 18 - tiden, brukar han vakna och vilja ha mat även om det bara har gått några få timmar från tidigare mål, och sedan har han ögonen öppna fram tills vi går och lägger oss vid 22:30 - tiden. Och inte nog med att han har ögonen öppna, han ska även ha mat minst tre gånger under den tiden. 

Och på grund av ömma, och såriga, bröstvårtor sedan BB - tidens hårdträning med amning så sliper det väldigt mycket på mina vårtor när han ska äta så pass ofta. Och även att jag använder både amningnapp, bröstvårtssalva, och fårfettsalva för att få det att läka så ömmar det något fruktansvärt. Och när ett känsligt ställa ömmar så är inte tårarna långt borta, och oftast gråter jag några skvättar om kvällarna för att det svider och ömmar så dant! Och mår inte mamma bra, mår inte pappa eller bebis bra heller!

BVC - sköterskan frågade oss direkt om vi ville ta till lite tillägg till kvällen för att slippa nöta på mina vårtor. Och vi har även haft den funderingen, att det kanske just är vad som behövs. Vi pratade även om att jag skulle pumpa ut mat åt honom under dagen, och bara amma nattetid, och frukostmålet, och på så sätt hinner mina vårtor att läka lite mer än vad de nu gör.

Annars är Viktor en tyst, och lugn, liten kille. Han är vaken lite över en timma efter frukostmålet, och sedan är han vaken runt två - fyra timmar på kvällarna, och på dagarna sover han, och vaknar när han vill ha mat.

Födelsevikt (12 Februari): 3435 gram.
Utskrivningsvikt (15 Februari): 3200 gram.
Första BVC - vikten (18 Februari): 3320 gram.
Andra BVC - vikten (22 Februari): 3380 gram.

När jag och min sambo fick plusset på stickan i slutet av våren, och början av sommaren började vi ganska så snart prata om vilka namn som var populära, och som vi tyckte om.

Under resans gång har namnlistorna både ökat, och minskat. Namn som hade klang, och lät bra i början, förlorade sin klang, och slutade låt bra. Men ett flicknamn, och ett pojknamn, har fått följa med längs vägen. Och pojknamnet vi hade fick våran son även heta - Viktor.

Och den 21 Feburari var han beräknad. Idag var han beräknad att titta ut. Men vi visste att våran lilla bebis kunde titta ut både tidigare, och senare. Och idag är han hela 9 dagar gammal, våran lilla stjärna! Och han var mer än välkommen den 12 Februari då han tittade ut! <3

Och nog för att han är smart och vänder på datumet, våran lilla kille! ;) 

Eftersom lilla Viktor hade väldigt lågt blodsocker när han kom ut och skakade väldigt mycket fick han ersättning på BB var fjärde timma. I och med att maten bara kom som på rinnande band blev han lite "lat" för själva matdelen, och hade lite svårt att förstå sig på själva amningen, och att han var tvungen att kämpa i sig maten. Även det att hans värden i gulsot varierade ganska mycket, och han fortfarande har en egentligen fin solbrun färg på hela kroppen gjorde honom "lat", eftersom bebisar med gulsot blir väldigt trötta.

Vi stannade en natt extra på BB bara för att komma igång med amningen, och den natten var den bästa! Nattsköterskan som skulle ge honom ersättning under natten kunde verkligen sin sak när det gällde amning. Och tack vare henne förstod vår lilla kille att det inte bara var att ha bröstet i munnen, utan även det att man var tvungen att suga, och ta ett par sug innan mjölken kom.

Personalen på BB ville gärna att BVC i slutet av veckan skulle väga honom, och även titta på hans gulsot. Och första besöket där nere gjorde vi i förmiddags. Hans gulsot var det inget farligt med, och den skulle efterhand avta, men som vi tidigare hört är det bra som solljus för barn med gulsot. När det gällde hans vikt sa BVC - sköterskan att vissa barn kan gå ner efter hemgång från BB, så skulle han gjort det skulle det inte göra något, annars skulle bebisar gå upp omkring 150 gram i veckan, så vi skulle se om han gått upp omkring 50 gram. Om inte så skulle vi inte bli ledsna, fundersamma, eller besvikna.

Men den lilla skitungen har varit så himla duktig! Utskrivningsvikten på BB i tisdags var 3200 gram, och idag, 3 dagar senare, väger han 3320 gram (nästan sin födelsevikt)! Och inte kan jag kalla honom matvrak inte, för så ofta äter han faktiskt inte. Men han är förbaskat duktig! <3

I ett par veckors tid har den så kallade mensvärken dykt upp i min rygg. Mer eller mindre varje dag har den funnits där, som en molande smärta, men den har aldrig givit mig hinder från att göra de sysslor jag vanligtvis har gjort, som tex. städa, bädda, diska, gå ut och gå, och så vidare.

I torsdags (10 Februari) hade värken så gott som avtagit. Och samtidigt som det var tråkigt att den där känslan som skulle betyda att det var nära hade försvunnit, så var det ändå ganska så skönt att slippa ha den där molande värken. Men i fredags (11 Februari) kom den tillbaka, och var mer eller mindre kvar hela dagen. Och eftersom jag känt av smärtan tidigare visste jag att jag även denna dag skulle kunna göra de där vanliga sysslorna - vilket jag också gjorde. 

Jag och Erik bestämde oss för att ha en riktig myskväll framför tvn, och titta på Lets Dance. Och innan dess tänkte jag att jag skulle göra det lite mysigt för mig själv med ett varmt bad. Och det var just där i badet som lite av den så kallade slemproppen gick, men eftersom det var så ytterst lite så reagerade jag inte direkt på det, utan bara nämnde det för Erik, och vi konctaterade att det nu verkligen började närma sig.

Precis till utröstningen av Lets Dance, omkring 22:30 - tiden, började smärtan i ryggen göra lite mer intensiv. Ingen jobbig ond smärta, utan bara en grad vassare än tidigare. Och trötta som vi var bestämde vi oss för att lägga oss i sängen och sova för natten. Erik somnade snabbt, och sov som en stock. Medan jag vände, och vred, på mig i sängen och kunde inte somna på grund av smärtan i ryggen. Jag förstod att det var värkar som hade kommit, och tänkte klocka dem lite. I över en timma kom värkarna med 6 - 8 minuters mellanrum, och jag gick till toaletten en gång i halvtimman. Strax efter 00:00 gick hela slemproppen, men värkarna var detsamma, och till slut stod jag inte ut!

Klockan 01:15 väckte jag Erik som försiktigt försökte att lugna ner mig. Men strax efter klockan 02:00 bestämde han sig för att hälla upp ett bad åt mig för att se om det kunde lindra värkarna lite. Jag satt i badet i ungefär 15 minuter, sedan var jag tvungen att kliva upp, och just då kände jag hur jag var tvungen att kissa. Jag satte mig på toaletten, men inte kom det något kiss inte. Nej, men blod. Och geléklumpar.

Erik ringde till Förlossningen strax innan 03:00, och Barnmorskan Carina tyckte vi skulle komma in och undersöka mig när jag nyss hade haft en blödning som innehöll lite klumpar. Vi packade ner de sista sakerna som vi skulle ha med oss, och strax innan vi skulle ta på oss ytterkläderna fick jag en sådan fruktansvärd smärta i ryggen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Och smärtan kom igen, och igen, och igen. Vi klockade, och den uppkom med 2 - 3 minuters mellanrum.

Erik fick springa och hämta bilen, medan jag desperat försökte att lugna ner mig själv i hallen. Tanken på att resan till Förlossningen skulle ta cirka 40 minuter, och att det både hade snöat, och varit kallt, under dagen, så möjligheten till halka på vägen var stor försökte jag lugna ner mig själv. Men hela bilresan var den värsta jag varit med om. Hur mycket jag än försökte att slappna av så bara spände jag mig mer, och mer, och smärtan blev allt mer intensiv.

När vi kom in till staden, och var cirka 3 minuter ifrån Förlossningen och klockan närmade sig 04:00, kom ett tryck neråt som gjorde så himla ont, och jag visste inte ens om jag skulle kunna kliva ut ur bilen när vi väl kom fram. Men ut ur bilen, fram till dörren, upp i hissen, och in till en säng kom jag allt. Jag vägdes lite snabbt, och vågen visade 72 kilo gram (+ 16 kilo gram från inskrivningen). Jag skulle även lämna ett urinprov - och plastmuggen fick en röd vätska i sig. Sedan la jag mig på sängen och en Undersköterska kom in för att sätta CTG - kurva. Jag vände, och vred, på mig och visste inte vart jag skulle ta vägen, och hon blev lite orolig och tillkallade Carina igen som skulle undersöka mig.

Hon klämde, och hon tryckte. Hon tittade på Erik, och hon tittade på mig. Och så sa hon, 'I vanliga fall känner man livmodertappen, men den känner jag inte alls. Så grattis, du är öppen 10 cm! Du har gjort hela förlossningsarbetet hemma, och det är inte många förstföderskor som klarar det. Du ska vara glad och stolt över dig själv!'

Jag som hade planerat hur min förlossning skulle gå till, vad jag skulle ta för smärtlindring, att Erik skulle massera mig och även hjälpa mig att andas. Men allt det där var bara att glömma. Så fort ett förlossningsrum var klart var det bara att åka in dit för att börja andas lite lustgas. Och i sirka 15 - 20 minuter andades jag in en väldigt svag dos, då jag kände mig som bortdomnad runt näsa, och mun med den.

Carina hjälpte mig igenom varje värk med positivt tänkande. Vid 04:55 bestämde hon att vi skulle ta hål på hinnan. Och vid 05:45 började krystvärkarna komma. Jag kände även hur tröttheten kom över mig då jag nästan inte sovit på ett helt dygn. Men nu var det så nära att det var bara att försöka ta sig igenom det.

Både Carina, och Erik, talade om för mig hur duktig jag var. De hjälpte mig att andas, och de fick mig mer mottiverad. Till slut frågade Carina om jag ville känna på huvudet - det lilla håriga huvudet. Och naturligtvis kände jag efter, och det gav mig ännu mer kraft. Det var en bebis där, en bebis som ville komma ut.

Klockan närmade sig 06:45 och dagpersonalen skulle precis ta sin början. In i rummet kom Anita som sa att allt var serverat på ett silverfat till henne. Och för att inte vara otrevlig (då jag tidigare blundat vid varje värk), så öppnade jag ögonen och ser då halva huvudet som är ute. Och just då får jag ännu mer kraft!

Både Carina, och Anita säger till mig att pressa, och det gör jag. Och ut kommer lilla Viktor, 9 dagar tidigare, 49 cm lång, och en födelsevikt på 3435 gram.

Klockan 07:06 kom moderkakan på 290 gram (lite liten), men hur fin som helst.

Klockan 06:52 kom lilla Viktor till världen <3 49 cm lång, och 3435 gram tung. Vi är världens stoltaste föräldrar :)

Hejsan Bebis!

Du har aldrig varit en sådan sprattlig liten krabat som tryckt på olika organ, eller nerver, i din mammas kropp så hon fått ont. Någon gång då och då har du allt lyckats, men det har aldrig varit ihållande. Den senaste veckan har du däremot varit väldigt lugn, och jag förstår dig gott och väl, för nu måste det vara riktigt trångt där inne i magen. Men det är bra att du rör på dig med jämna mellanrum, så att både mamma, och pappa, vet att allt är bra med dig.

Du har även lyckats få din mamma att vila i 2 dagar. Men jag tror du märkt hur rastlös hon blivit av att sitta vid datorn, ligga i sängen, ligga i soffan, lösa korsord, titta på tv och lyssna lite på musik. Men det är bra att du sätter ner foten och säger till när det blir för mycket, för annars kan din mamma ha svårt med att ta det lugnt.

Den senaste veckan har du även givit din mamma både mer smärta lite här och där i kroppen. Mest i korsryggen, och i nedre delen av magen. Men lite obehagliga hugg i vänstersida av magen, och en hel del sammandragningar åt alla håll och kanter har du också givit. Och kanske är det ett tecken på att du snart vill komma ut och träffa din mamma, och din pappa?

Din mamma, och din pappa, är i alla fall väldigt nyfikna på vem du är! Vi undrar när du kommer, hur du ser ut, vem du liknar mest, vad du kommer få bära för namn, och en himla massa mer. Vi är så nyfikna att vi knappt kan bärja oss, samtidigt som din mamma är rädd för när det väl sätter igång. Men din pappa är en lugn man, och han vet exakt hur han ska göra för att lugna ner din mamma. Och eftersom även du vet hur du ska göra så måste du ärvt det av din far.

Den här helgen har vi ingenting inplanerat. Och samtidigt som det är väldigt tråkigt, så är det väldigt skönt. Vi ska bara mysa hela helgen, och inte göra några dramatiska insatser. Inte om du inte bestämmer dig för att komma i helgen, för då ska vi åka de 6 milen till Förlossningen så du slipper födas i lägenheten. 

Det tråkiga med att det nu är så pass långt till sjukhuset är att sträckan så lätt blir längre när man har ont, och sedan nu när det är så gott som snöstorm ute. Förra veckan kunde man äntligen gå på marken, och det var så mysigt att höra hur fåglarna kvittrade, och så bestämmer sig snön för att än en gång landa på den här marken. Typiskt. Men det är tur att din papap köpte nya, dyra, och riktigt bra vinterdäck till vintern så det blir inga problem att åka i det här vädret, och din pappa är även väldigt bra på att köra bil. Han vet vad han håller på med!

Nu kommer snart din moster och ska måla din mammas naglar. Det blir lite nya blommor på dem. Så snart får din moster lära din mamma hur man gör dem, eller så får hon bli din mammas personliga nagelfixare. En personlig nagelfixare låter faktiskt ganska så bra, så vi kanske ska köra på den idén?!

Puss och kram, din mamma.

18-årige Simon bor i en lägenhet med sin bror Sam och dennes flickvän. Simon har Aspergers syndrom och kräver ett inrutat schema varje dag för att må bra. När Sams förhållande med flickvännen tar slut raseras ordningen för Simon som beslutar sig för att hitta en ny flickvän till Sam.

I måndags gick jag en liten kortare promenad tillsammans med min mamma för att förflytta oss själva från min och sambons lägehet, till mammas och pappas hus. En sträcka som tar cirka 15 minuter att gå. När vi kommit ungefär halvvägs fick jag riktigt ont i ryggen, ondare än vad jag tidigare haft.

Min mamma sa bestämt till mig att jag längre inte skulle gå promenader på egen hand, så i tisdags tvingade jag ut min sambo på en kvällpromenad, trots att han arbetat hela dagen och då står i stort sätt alla dessa timmar. Men han följde snällt med mig.

I och med att jag då inte fick mer ont än vanligt tyckte jag igår att jag kunde gå en liten promenad runt omkring lägenheten själv. Sagt och gjort. Men när jag började närma mig ingången till lägeheten kände jag som ett hugg i vänstersidan av magen, ganska så högt upp, och som strålade sig neråt. Nästan som någon tryckte in en kniv och skulle sprätta upp mig.

Jag var tvungen att sakta ner, och i stort sätt stanna, för att smärtan skulle avta lite så jag kunde gå vidare. När jag kom innanför dörren vilade jag ett par timmar så smärtan som då uppstod i ryggen, och i nedredelen av magen skulle avta. Till slut tänkte jag sätta mig i badkaret, men oj vad yr jag blev när jag väl kom i. Hela världen snurrade, och det kändes som jag låg på en båt och guppade på havet. Och jag som är så fruktansvärt båträdd!

Jag reste mig upp för att ta en snabbdusch som resulterade att balansen inte var den stabilaste, och jag fick nästan sitta ner där i badkaret. Efter det blev jag mer eller mindre sängliggandes i cirka tre timmar för att bli av med yrseln. Och idag är den borta.

Men jag undrar var de kom ifrån. Kom den från att jag ansträngde mig och gick en promenad, trots att jag vilade ett par timmar innan den bröt ut? Kom den från smärtan som jag fick, som i och med allt gjorde mig orolig eftersom jag var på egen hand ute på en promenad?

Mitt blodtryck brukar ligga lågt. Det brukar ligga på 100 - 110 / 60 - 65. Men de senaste besöken hos Barnmorskan har blodtrycket legat på uppåt 125 - 135 / 60 - 65, så jag tror inte det är blodtrycket som spökar med mig.

Igår satt jag och rensade bland alla bilder som ligger på datorn. Och samtidigt som det är väldigt roligt att se vad det är som är sparat, och tänka tillbaka på vissa tider, så är det allt ett heltidsjobb att gå igenom alla.

Men jag hittade ett par bilder som fick mig att verkligen tänka till på hur jag såg ut innan jag blev gravid. Och när jag nu tittar på bilderna så kan jag inte förstår att det är sant. Har jag verkligen sett ut så? Har jag varit sådär smal? Vart har kroppen, och framför allt formen försvunnit?  

Det är läskigt mycket kroppen förändras i en graviditet. Och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte saknar den formen jag hade innan, men i min graviditet har jag vuxit, och jag bär även mitt, och Eriks, barn i min mage och det betyder så himla mycket mer! 

Sedan vet jag att jag inte kommer vara såhär stor när Bebis väl är född. Och jag har någonting att sträva efter. Jag kommer kanske inte se ut som jag tidigare gjort, och vara sådär slank, men jag har någonting att sträva efter när jag ser på bilderna. Och jag kommer nog vara nöjd vart jag än slutar - antingen i de kläderna innan graviditeten, eller med en ny garderob :)

Idag pratade jag och min lillasyster lite om olika maträtter som är lätta att tillaga, inte behöver så mycket uppsyn, och ändå är relativt gott. Och då kom vi in på nudlar.

Veronika: Men visst häller du i smaktillsattsen när du fortfarande har vattnet i kastrullen? 
Mikaela: Men nej! Då försvinner juh smaken när du häller ut vattnet!
Veronika: Då är det därför mina nudlar blir så smaklösa.

Sedan försökte hon få mig att tro att de visades på förpackningen att vattnet ska vara kvar. Och hon har dels rätt, för bilderna på förpackningen, och även texten till är inte så vidare tydliga. Med andra ord räknar de nog med att man ska kokat upp allt vatten så det inte finns någonting att hälla dän.

Hejsan Bebis! 

Har du sovit någorlunda bra de senaste nätterna? Din mamma har fått springa på toaletten minst fem gånger varje natt, och det är väldigt mycket med tanke på att det tidigare bara varit en gång per natt, och i enstaka fall två. Och natten till idag mådde jag inget vidare alls. Kroppen kliade, det var varmt, illamåendet stod upp i halsen, och jag tror varken att du eller jag hittade en bra sovställning.

Jag hoppas att både du, och jag, kan sova bra sedan när du är ute, och du får sova i din säng som står färdigbäddad och väntar på just dig! Fast jag kommer nog ha svårt att släppa blicken från dig, men huvud saken är om du sover bra! 

Den senaste veckan kanske du har hört hur din mamma klagat? Ja, med tiden blir det mycket svårare att ta på sig, hitta kläder som passar, göra sådana enkla saker som att plocka upp något från golvet, sitta bekvämt, ligga skönt, och så vidare. Med andra ord så vill jag bara ha ut dig! Jag hindrar dig inte från att vara i magen så länge du själv vill, och tills du känner dig redo för att titta ut, men tänk vad mysigt vi kunde ha det tillsammans med din pappa om du snart valde att komma ut? 

Men din mamma har inte bara klagat den här veckan. Vi har umgåtts mycket med din moster, och skvallrat om både det ena, och det andra med henne! Vi har även färgat hennes underhår i två fina färger, och bjudit henne på paj och kladdkakemuffins. Vi har även umgåtts med din mormor, och morfar, varit hos Barnmorskan för att prata om dig, och lyssna på ditt fina hjärta. Ett besök på Förlossningen har vi också hunnit med, och snart kanske vi får åka in dit för att du är påväg till oss? Vi har idag även tittat ett par timmar på när din pappa spelat nattinnebandy, men att sitta stilla och även sitta på en dålig läktare var ingenting för oss, så vi fick åka hem och vila istället. Din pappas sista match spelas vid 23:45, om de inte kommer till final för då håller det på mycket längre, så kanske hinner vi gå och sova ett par timmar innan vår svettiga man kommer hem? 

De senaste dagarna kanske du har hört att din mamma, och din pappa, inte har kommit allt för bra överrens. Men oftast är det för att vi båda två är fruktansvärt envisa, och båda vill ha rätt. Varken din mamma, eller din pappa, ger sig i första taget - det tar den tiden det tar, eller tills din pappa ger med sig ;) Men då brukar din mamma få dåligt samvete för att han fick ge med sig.

En sak är i alla fall väldigt säker, och det är att både din mamma, och din pappa, längtar väldigt mycket efter dig, och är beredda för att ta emot dig med våra öppna armar!

Puss och kram, din mamma.

Schemat över dagens MVC - besök handlade mest att svara på de frågor som jag undrade över, att prata om tiden efter själva förlossning, och vilka preventivmedel som får användas då man ammar.

Men eftersom jag den senaste veckan har känt tryck och lite småsmärta hit och dit på både mage, och neråt, samt att jag haft en trötthet känsla i höfter och ben, och sammandragningarna har kommit och gått, så började jag med att klaga lite på allt detta. Och min Barnmorska sa att det var helt normalt att man nu började bli trött på den stora magen, och den begränsande rörligheten, så det var tillåtet att klaga. Och att jag även den senaste veckan fått lite tjockare vader, och fötter fick jag en stor klarhet i!

När det gällde preventivmedel under amning så har jag fem olika val, utöver kondom, att välja mellan. Och när jag sorterat bort de jag inte vill ha, så återstår det bara tre stycken. P - stav, Hormonspiral, eller Kopparspiral. Frågan är bara vilket av det som känns bäst? Det är en hård karamell att suga på! 

Sedan var det dags för de vanliga undersökningarna. Vi började på en vikt som visade att jag nu gått upp 16 kilo gram från den dagen jag skrev in mig (20 Juli 2010). Blodtrycket låg idag på 130/65, mitt magmått hade bara växt med en cm, och var idag 35 cm. Bebis hjärtljud låg omkring 138 slag/minut, och lät fint och jämt som vanligt. Sedan kom vi till det momentet av att känna Bebis huvud. Trots att huvudet varit fixerat ända sedan vecka 32, så är det en vanlig sak att göra. Och förra gången var huvudet väldigt svårt att känna för att Bebis åkt ner så långt i bäckenet, och idag låg huvudet så pass långt ner att Barnmorskan inte ens kunde känna hela alls!

Så varför jag den senaste veckan känt mer än vanligt, och att jag dessutom börjat samla på mig lite vätska i benen är inte alls konstigt - eftersom Bebis huvud ligger så pass långt ner i bäckenet är det därför benen börjat stasa och vätskan blir som "fast" i benen. 

Jag är glad för att jag enda sedan jag tog studenten i stort sätt levt i stödstrumpor, för mina fötter skulle vara dubbelt så stora om jag inte använt dessa!

Från 20 Januari - 2011, Vecka 35
Magmått: 34 cm.
Blodtryck: 120/80
Hjärtslag: 137

Från 3 Januari - 2011, Vecka 32
Magmått: 32 cm.
Blodtryck: 110/65
Hjärtslag: 150
Viktuppgång: + 12 kg

Från 9 December - 2010, Vecka 29
Magmått: 29 cm.
Blodtryck: 120/65
Hjärtslag: 142 - 144

Från 11 November - 2010, Vecka 25
Magmått: 27 cm.
Blodtryck: 110/65
Hjärtslag: 125 - 144

Idag, strax efter klockan 13, så är det en vecka sedan du försvann, och förhoppningsvis fick lugn. 

Jag vet om att vi gjorde det absolut bästa för dig, för att du skulle må bra, och för att du skulle slippa att lida. Och så länge jag tänker inom de ramarna går det att hantera sorgen. Men så fort jag börjar tänka på att jag aldrig mer får ta i din lurviga päls, att du aldrig kommer och möter mig i dörren, att du inte tigger desperat efter skinka varje morgon (med mera) så växer ångesten för att jag aldrig tog ett riktigt farväl. Och då går inte sorgen att hantera alls, och tårarna rinner som floder längs kinderna!

Men de där hemma förstår att jag inte kunde ta ett farväl, för de sista dagarna var inte du den vanliga lilla busen! Du höll dig undan, du ville vara ifred, du var magrare än någonsin, och du hade tappat mycket i vikt. Och jag är faktiskt på ett sätt glad för att den sista stunden jag har med dig var då du var den där lilla busen! Samtidigt som jag har ångest för att jag inte tog chansen, och jag är rädd för att du inte förstår mitt val.

Det är fortfarande jobbigt att kliva innanför dörren, för med än gång tittar jag kring alla hörn och undrar varit ifrån du kommer. Och ibland har jag bara lust att fråga vart du är, så vi kan mysa lite. Det är till och med jobbigt att ringa hem och prata med den som svarar, för oftast hörs du i bakgrunden, och ibland pratade vi - bara du och jag, genom telefonen! 

Den senaste veckan har jag haft större känningar än vad jag tidigare har haft. Korsryggen har värkt lite, och då mest framåt kvällarna, och även mina höfter och delar av benen har då blivit som bortdomnade. Jag har känt tryck och lite småsmärta hit och dit på både mage, och neråt. Och sammandragningarna har kommit och gått.

Och i samband med att jag börjat känna lite mer 'smärta' i kroppen har min nervositet växt för vad som komma skall. Hur mycket jag än försöker förstå hur ont det kan göra, hur lång tid det kan ta, och vilken kraft som växer fram när man är nära sitt mål, kan jag inte förstå vad det är jag förväntar mig. Och det kommer jag heller aldrig få reda på innan - det får jag reda på när det väl sätter igång!

Men nervositeten för själva öppningsfasen har dock börjat göra sig påmind på nytt. Och samtidigt som det är väldigt dumt att sitta och tänka på hur ont det kan göra, och sedan stressa upp sig i onödan så är det ett faktum. Det kan göra fruktansvärt ont! Att öppna sig cirka 1 cm / timma är en lång, lång tid!

Kanske är det lika bra att förbereda sig på att det kommer göra ont, och så får jag hantera det därefter?! För jag kan nu inte förvänta mig hur det kommer kännas, hur lång tid det kommer ta, eller vart all kraft kommer ifrån. Kanske blir det värre än jag föreställer mig, eller så kanske det blir bättre. Det återstå att se!

Ca. 10 - 12 stycken

- 100 g. smör
- 2 ägg
- 2,5 dl. strösocker
- 1,5 tsk. vaniljsocker
- 2 dl. vetemjöl
- 4,5 msk. kakao
- ½ tsk. bakpulver

Sätt ugnen på 200 grader.
Smält smöret, och låt det svalna. Under tiden vispar du äggen och strösockret vitt och pösigt.
Blanda därefter i de 'torra' ingredienserna (vaniljsocker, vetemjöl, kakao, och bakpulver).
Tillsätt smöret och rör om ordentligt.

Ställ ut ca. 10 - 12 muffinsformar på en plåt, och häll sedan i smeten till ungefär halva formen.
Grädda de sedan i ungen i ungefär 10 minuter.