I den här familjen är det inte bara pappan som spelar innebandy. Nej, intresset har redan överförts till Viktor som gärna letar upp pappas klubbor och drar ikring med här hemma. Och om Viktor själv får välja vill han gärna ha den vita klubban, vilket även är pappans bästa klubba, så ibland får Viktor ta den "dåliga" röda klubban. Men det gäller att passa sig för han kan allt vifta med den där tunga klubban.

Det var inte bara Viktor som varit snäll i år. Nej, till och med jag hade varit snäll och fick en massa paket! Nästan lite för många, men jag tackar jättemycket och tar snällt emot det jag fick. Allting är jag så tacksam för! <3

Viktor fick inte bara leksaker i julklapp utan han fick även en ny uppsättning kläder i storlek 80 (ett par plagg i större storlekar). Och kläderna i storlek 80 var mer än välkommet just nu när vi knappt har ett enda plagg i den storleken, och snart är det nog även den storleken som han bara kommer att använda sig av, för just nu använder han bara en heldress och pyjamaser i storlek 80. Annars bor han i storlek 74 sedan tre månader tillbaka, och då står han ändå inte still i växten!

Viktors första jul var helt fantastisk i mina ögon, och jag tyckte det var så oerhört kul att se alla dessa paket han fick av alla, samtidigt som jag visste att Viktor inte alls skulle förstå att paketen var till honom, och att de innehöll en massa roligheter som bara var hans! Pappret, och snörerna var väldigt intressanta, och även vissa pakets innehåll, men att öppna dem skulle han inte göra! Nej, det var mammas jobb ;)

Om 1½ månad fyller Viktor 1 år - helgalet i mina ögon, och öron! Och om vi då ska toppa listan på paket, och ge honom mer paket än vad han fick i julklapp får vi köpa många saker för ojoj, vad mycket han fick i julklapp!

Vi kelv upp klockan 07:30 för att sedan stupa isäng klockan 00:30 (Viktor somnade dock några timmar tidigare än oss). 

Dagen skulle vi börja hos mina föräldrar vid klockan 09:00 för att äta julfrukost tillsammans, och där skulle vi även tillbringa de närmsta sex timmarna innan vi skulle åka vidare till Eriks föräldrar resten av dagen/kvällen/natten, eftersom vi skulle sova över ute hos dem. Med andra ord fick vi äta julmat två gånger, och vara med på två julklappsutdelningar - lyxigt! 

Tyvärr var Viktor helt slut efter en hektisk dag med mycket stim och stoj att han gärna skulle velat lägga sig i sängen för natten vid 17:30, men då hade inte ens julklappsutdelningen hos Eriks föräldrar börjat. Men när klockan närmade sig 19:20, och alla var i full fart med att öppna alla julklappar gick vi undan för att natta en väldigt trött kille. Men Viktor kunde inte komma till ro så vi frågade Eriks mamma om hon ville sjunga lite för honom, men det gick inte. Istället för att bli trött och somna satte sig Viktor upp i sängen och dansade :) Gullungen. Så efter mycket om och men så somnade han i vagnen ca. 20:30.

Vi har haft en väldigt fin jul, och vi har fått många fina presenter allihopa - nästan för mycket till och med, men snälla måste vi varit :) Det enda som var tråkigt var att vi inte kunde se Kalle Anka, att vi var tvugna att säga hejdå till ena familjen samtidigt som vi sa hej till den andra, och att det blev så mycket för Viktor som inte alls förstod vad det var som hände. Men jag skulle inte velat göra om våran julafton på något sätt - det var trots allt våran första jul med Viktor! <3

Den 16 December tog Viktor sina allra första steg på egen hand (fot). Efter det var det lite sisådär med gåendet, ibland kunde han ta två steg på en dag, ibland fyra steg på en dag, och ibland inga alls. Och ett tag trodde vi att det bara var en engångshändelse som ägt rum den 16 December.

Men i söndags, på juldagen, den 25 December började han gå på riktigt! Han tyckte nog det var tråkigt att stå vid soffbordet, och att tvbänken såg roligare ut, så han knallade iväg den biten på 1½ meter, och efter det så ville han bara gå hela kvällen, och hade även svårt att komma till ro sedan på kvällen (kan även ha varit den hektiska helgen som gjorde att det var svårt).

Och idag, den 27 December, på hans äldsta farbrors (som även är hans gudfar) födelsedag valde han att gå med skor på sig! 

Någonting som verkligen gör att det ryser i hjärtat, och får blodet i kroppen att stelna är när jag läser händelser där barn är inblandade. Det kan vara allt från en berättelse om en idag 45 årig kvinna, men som 5 åring blev sexuellt utnyttjad och såld till olika män, till barn som dör i magen pga. olika orsaker.

Och när det handlar om barn som dör i magen, eller snabbt tas bort ifrån än så tänker jag ofta på hur det skulle se ut om det hade varit jag som misst mitt barn. För ett par år sedan följde jag slaviskt en blogg som handlade om kampen emot sorgen efter att ha förlorat sina tvillingflickor dramatiskt. Och nu i höstas tvingades ett par vänner till mig, och Erik, genomgå en sen abort. 

Men någonting som jag känner absolut inte får hända är att barnet dör under förlossningen. Längtan efter att få barn är olika stor för alla, men glädjen och kärleken för det barnet man har i magen känner man så fort man får ett plus på stickan, och juh längre in i graviditeten man kommer, juh större blir kärleken. Och efter nio månaders väntan, och värkarna börjar sätta igång så blir den där längtan så oerhört stor efter att få hålla i sitt barn. Och då får detta absolut inträffa! -> AFTONBLADET.

Viktor är just nu i den perioden att han inte vill vara ensam. Sätter jag ner honom på golvet blend hans leksaker i vardagsrummet för att sedan gå in i badrummet och sminka mig så tar det ca. 2 minuter, sedan sitter han där i dörrhålet och tittar på mig med ett stort leende. Sedan börjar han med sin ommöblering i allt han får tag i.

Förra veckan tyckte han tex. att toapappret skulle vara i toaletten. Och visst, han gjorde rätt, men kanske inte hela rullen? I lördags gömde han även sin hårborste, men den återfanns i Eriks vintersko. Men sen försvann den igen, och gissa vart jag hitta den? Jo, i toaletten! 

Nu är dörren stäng, trots att Viktor annars bara var där inne när vi var där, eller om vi var i hallen, eller köket som ligger mittemot.

Viktor har blivit så stor så fort!

Många i våran närhet har hela tiden sagt att han är så snabb, och att han utvecklas i en rasande fart. Även BVC - sköterskan, och alla dessa läkare som han har träffat under sina 10 månader utanför magen har även de påpekat just detta. Och nu känner jag av det!

Alla barn är olika, och alla utvecklas i olika tempo. Men Viktor tillhör tydligen den kategorin barn som gör allting i ett rasande tempo, och ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt, och även svårt. Speciellt när andra inte förstår. Viktor har blivit så pass stor nu att han inte vill sitta still och leka, och han behöver inte det heller. Nej, han behöver den rörligheten, ytan, och stimulansen att få utvecklas, lära sig, och leka på. Och det är även en rörligheten, ytan, och stimulansen som jag vill ge honom.

Jag menar, ibland hinner jag knappt smälta hans nya framsteg, berömma det, njuta av det, och även skryta om det inför andra innan han gör ett helt nytt framsteg, och ännu ett, och ännu ett till. Och samtidigt som jag älskar att se dessa framsteg, och verkligen längtar tills nästa kommer så känner jag att han gärna får göra lite i ett långsammare tempo. Jag vill kunna njuta av min bebis i 1½ månad till, för efter 1 års dagen är han ingen bebis längre.

I början av hösten fick Viktor ett par ärvda vinterskor (om det heter ärvda när den förra personen inte ens använt skorna mer än en gång?).  Och när snön väl kom för två veckor sedan var jag snabb med att ta fram dessa skor. Men hur mycket jag än bökade fick jag inte ner Viktors breda fötter i de där skorna. Nej, skorna var helt enkelt för smala.

Så förra veckan fick Viktor en tidig julklapp av sin farmor och farfar som snällt gav honom pengar till de skorna vi tittat på, provat, och sitter bäst på hans fötter. Och igår körde vi en invigning av dem, och nog för att det är klumpigt för honom att gå i skor, men oj, vad de sitter bra på hans fötter!

Hemma hos oss har vi en liten kille som vi tror börjar få lite flera tänder i munnen. Annars är han bara väldigt bestämd och inte alls vill sova på dagarna, vara gnällig till och från, bli förbannad när det inte går som han vill, en mage som inte alls är i bästa "skick", och bara leker med maten.

Viktor äter om han vill, och hur han vill! Om matningen går bra de första sju skedarna betyder inte att han äter upp portionen (som han annars alltid gör eftersom han är glad i mat). Nej, till slut börjar han stcika ut tungan, och leka med maten som då trillar ner i hakklappen. Sedan när han tycker att han lekt klart stoppar han in den maten som finns kvar mellan hans tumme och pekfinger. Sedan är det samma visa igen - tills mamma, och pappa, gett upp matningen. För den här killen vill inte ha allting serverat på sked längre, och inte ens går det att disktrahera honom genom att lägga mat på hans eget bord som han kan pilla på under tiden. Han är inte lättlurad, våran grabb!

Och varför inte äta maten som vi då lagt på bordet? Och varför inte på sitt egna sätt?

10 December 2011 är en dag vi kommer att minnas så länge vi lever, eller jag hoppas att vi alltid kommer att minnas den här dagen. Det är nämligen dagen Viktor tog sina första steg på egen hand. 10 månader & 4 dagar gammal <3

Marley levet det perfekta livet enligt henne själv. Hon har en bra karriär, olika killar när hon känner för det, en hängiven hund och flera nära vänner som älskar henne. Marley behöver ingen man för att vara nöjd med sitt liv oavsett vad alla andra säger. Att binda sig är inte hennes grej.

En dag besöker hon läkaren eftersom hon senaste tiden inte mått så bra. Där får hon beskedet tjocktarmscancer och helt plötsligt vänds hennes liv upp och ned. Från att ha varit en ung, glad och sprudlande tjej måste hon acceptera sin dödsdom. När Marley sövs ned för att genomgå en undersökning drömmer hon att hon träffar Gud. I Marleys dröm är dock Gud Whoopi Goldberg som spelar sig själv. Whoopi ger Marley tre önskningar och inte trodde väl Marley att de skulle slå in. Dessutom är läkaren Julian väldigt attraktiv och ganska snabbt fattar Marley tycke för honom.

Man skrattar, och gråter. Skrattar lite till, och gråter lite till. Underbar film!

Min fina son älskar att busa! Att stöka omkring med allting som står på skötbordet, att flytta möbler, att riva ner allt på sängborden, att slänga leksaker över hela vardagsrumsgolvet, att pilla på det som han inte får, att bli kittlad, att bli jagad, att slänga toalettrullar i toaletten, att bli nerslängd / nerbrottad i sängen.

Han älskar bus, och det är så mycket bus i hans ögon - från morgon till kväll. Tänk att en liten kille på 76 cm har så himla mycket energi i kroppen! Och pricken över i:et är det där skrattet som verkligen kommer ifrån hjärtat! <3

Precis blivit nerslängd / nerbrottad i sängen av mamma, 
och skrattet kommer från hjärtat! <3

Idag stod det 10 månaderskontroll på schemat, och även ett extra läkarbesök.

Viktor var en glad lite kille när vi satt där i korridoren och väntade, och även när vi gick in i rummet där hans BVC - sköterska, och läkare, stod och väntade på honom. Men när han märkte att jag skulle börja ta av honom kläderna, och lägga honom ner på skötbädden så visade han att det var han som bestämde, och att han inte alls var nöjd med situationen! Han började gallskrika så han blev röd i ansiktet, vända sig om till mage, sätta sig upp, och skrika lite till. Ja, det slutade med att jag och läkaren fick klä av honom kläderna tillsammans. Såklart upprepades visan när det var dags för påklädning, så då fick jag och BVC - sköterskan hjälpas åt.

Men förutom av- och påklädning så gick besöket jättebra! Vågen visade att vi har en riktigt tungviktare till son på 11,815 kilogram. När jag var 1 år vägde jag 9,9 kilogram, och när Erik var 1 år vägde han 12 kilogram. Och nog har våran kille även gått om oss på längden, för idag visade mätstickan 76 cm lång! 

Läkaren tog sig även en titt på Viktors kula på naveln och konstaterade att det var ett skönhetsfel som lätt gick att göra någonting åt. Han sa att anledningen till den lilla kulan på navel är för att när han föddes och en tråd knöts fast runt naveln så knöt de för löst, och därför har denna slemhinna uppstått. Och eftersom det var så lätt att ta bort kulan (utan operation och nedsövning) så fixade vi det idag, men vi var tre vuxna att hålla fast honom liggandes på skötbädden. Det enda som behövdes göras var ett knyta en tråd runt kulan - hårt, och så skulle den trilla bort av sig själv om 7 - 10 dagar, men innan dess så kommer näringen till navelen att upphöra, och kulan kommer bli blå. Vi ska även gärna ha body på honom, och kanske även plåster ibland för att med tiden kommer han bli riktigt öm på magen, och kan även få ont pga. detta. Men sedan är han kulfri på naveln! :) 

Den här helgen tillbringade jag, och min sambo, i Göteborg tillsammans med hans arbetskamrater med respektive. Istället för det årliga julbordet bjöd chefen med sitt arbetslag till en helg i Göteborg med god mat, god dryck, hotellövernattning, och 'Jul på Liseberg'.

På bussen till Göteborg satt jag och var förväntansfull på vad helgen skulle bjuda på, och jag kände mig inte alls orolig över att inte ha en aning om vad för bus min mamma, pappa, och syster, skulle hitta på med Viktor. Däremot var hemresan betydligt mycket värre för då längtade jag bara hem, och specielllt till Viktor. Helgen var över, och hemresan skulle ta fyra timmar eftersom vi skulle stanna på vägen och äta. De fyra timmarna hem kändes mycket längre än de fyra timmarna till Göteborg.

Men när vi kom fram till Göteborg, och hotellet, blev vi bjudna på buffémat, och dryck, på hotellets resturang. Sedan chekade vi in, tittade på hotellrummen, och varvade ner lite för att sedan trotsa regnet och gå ut och kika lite på staden. När klockan sedan blev 18:15 tog vi bussen till Liseberg där vi ännu en gång blev bjudna på mat, och dryck, och även livesång från ett litet band. Efter maten gick vi och strosade lite inne på Liseberg för att sedan börja gå mot hotellet, och puben som låg bredvid för att bli bjudna på ännu mer dryck! 

När klockan närmade sig 23:00 var jag så trött att jag tog med mig min sambo tillvårat rum, där vi stupade i säng, och tittade på andra halvleken fotboll - El Clasico, där Barcelona vann med 3 - 1. Sedan sov vi gott till klockan ringde 07:00 för att äta det nästa bästa av allt - hotellfrukosten! Sedan sov vi ett par timmar till tills det var dags att sätta sig i bussen hem.

Nästa år skulle jag vilja ta med mig Viktor till Liseberg och mysa runt i vintertiden. Men med honom skulle jag inte vilja åka buss så många timmar.

Idag blev det tvåsiffrigt för våran lilla prins som blir 10 månader idag <3 Tänk, det var 10 månader sedan som vi fick våran fina lilla Viktor, och det är bara två månader kvar tills han blir 1 helt år! Det är helt galet vad det här året har sprungit iväg, och vad mycket vi lärt oss - alla tre. Det som varit det absolut bästa det här året har varit att få se, med egna ögon, Viktors framsteg, och att varje morgon få ett leende när man kikar ner till honom
Våran glada lilla fis, när blev han så stor?! <3

Hejsan Viktor!

Fina unge, du sprider så himla mycket energi, glädje, och lycka. Att bara titta på dig gör mig alldeles varm av beundran att du är min! Jag minns så väl den dagen vi skulle åka hem från BB. Istället för två så var vi tre, men det var så svårt att förstå. Att du var våran, att du skulle följa med oss hem. Fantastiskt att det varit just du som legat i min mage i nästan 9 månader! 

Du kryper (sedan den 20 oktober) i en himlans fart på ditt sätt, och du älskar när någon kryper tillsammans med dig, och gärna jagar dig. Ibland saktar du ner farten med flit för att man ska komma ifatt dig, fånga dig, och kittla dig under armarna, eller vid ljumskarna där du är som mest kittlig. Men det absolut bästa är juh att ställa sig upp mot allting som går att ställa sig upp emot. Ja, ibland ställer du dig till och med upp mot de sakerna som är snäppet omöjliga. Och när du står där och man ber dig att dansa så böjer, och sträcker, du på benen så rumpan gumpar upp och ner. Du sakar rumpan helt enkelt! Våran lilla diskobebis, redan i magen levde du livet när du hörde musiken som spelades! <3 Du älskar även att gå med allting, det är inte bara lära - gå - vagnen man kan gå med här hemma. Nej, en kartong, skötväskan, matstolen, och allt som kommer i din väg.

De senaste dagarna har du även förstått att du kan stå ett par sekunder utan att hålla dig i. I början så släppte vi dina händer för att du skulle förstå att det inte alls är farligt (tidigare har du börjat gråta om du inte fått hålla dig i med båda händerna). Men nu har du till och med börjat att släppa greppet själv. Ibland, men bara om du vill, så tar du även ett par kliv när du bara håller dig i med ena handen, och då kan man gå hand i hand med dig, och det är jättemysigt! Du är en liten kille som gärna känner den där tryggheten, och det värmer i mitt hjärta att du redan nu visar trygghet, och försiktighet.

Du har lärt dig att vinka, så när vi säger 'hej', eller möter någon sträcker du ut din hand och spretar med alla fingrarna, när man säger 'hejdå' så viftar du med hela handen istället. Men för ett par dagar sedan lärde du dig att peka med pekfingret, och då har du nästan "glömt bort" hur man vinkar. Men det är klart, nlär man sig något nytt så är det juh roligare att visa alla det nya än det "gamla".

I måndags kom det små fina vita flingor som la sig på marken, och då kom din pappa hem med en pulka, så igår tog vi premiäråket. Det var kul så fort mamma eller pappa sprang med dig, eller när det gick nerför. Men när vi började gå (efter att ha sprungit oss svettiga) så försvann samtidigt ditt leende på läpparna. Du förstod nog inte riktigt vad det var som hände, och varför du skulle sitta nästan nere på marken, men kul tyckte du nog att det var när det gick fort! Tyvärr har vi problem med dina vinterskor du fått. De är för smala för dina breda fötter, så nu måste vi leta upp ett par som sitter bra på dina fötter för du kan inte ha raggsocker, eller tossar, hela vintern när du så gärna vill tulta omkring med hjälp av oss. 

Förresten, i fredags var jag på bregravning. Min farfars begravning. Den var verkligen jättefin. Efter begravningen bjöds det på smörgås, och tårta, i församlingshemmet för att minnas min farfar, och då fick du vara med. Och jag tror det var jättebra. Från att ha fällt en massa tårar, och haft en jobbg timme, till att få fika, minnas min farfar, och till att träffa den senaste Lindebrand:aren i släkten. Du fick många beröm över hur snäll, och söt du var. Det var många som var facinerade utav dig, och det värmer så mycket inom mig varje gång jag får höra något gott om dig. Min fina kille! <3

Natten mellan lördag och söndag ska du sova hos din mormor och morfar. Mamma, och pappa, ska nämligen åka till Göteborg och gå på Jul på Liseberg med pappas jobb. De ville göra något annat än ett vanligt årligt julbord, och visste var det en smart, och rolig idé att åka till Göteborg, men gud, vad jobbigt det känns att jag ska åka 30 mil ifrån dig för att få sova på hotell. Det finns juh hotell här i Vimmerby jag kan sova ut på, dessvärre finns inget Liseberg här. Men jag tror det kommer gå jättebra, jag tror du kommer trivas tillsammans med din mormor, och morfar, för så fort du ser dem så lyser de upp som en sol. De behöver inte säga ett ord innan du vill över till deras famn.

Nej, nu ska jag gå in och titta lite på dig när du sover. Du är så fin! <3

Puss och kram, din mamma!

Den här dagen har varit en sådan dag som jag gärna hade velat sova mig igenom! 

Dagen började med att Viktor vaknade 05:30 (i vanliga fall brukar han inte vakna fören 07:30) och hade inga som helst planer alls på att somna om. Någonting inom mig hoppades ändå lite att han skulle somna en timma till när han bökat klart - men icke! Han bökade, vände, vred, pratade, sjöng, och hoppade i sängen tills han efter en timma tröttnade på att inte få uppmärksamhet, så vid 06:30 lyfte jag ur honom ur sängen. 

Vid klockan 07:40 var han så trött att han nästa somnade på golvet, så efter att jag burit in honom i hans säng var min plan att fixa iordning mig själv och sedan sova en stund för runt 10 - tiden skulle vi få besök av en av mina finaste vänner Linda. Men när jag hade legat i sängen i 20 minuter tyckte Viktor att han sovit klart (då hade han sovit en timma). Men gissa vad? Jo, då fick jag upp en gnällig, och klängig kille! 

Och tydligen tyckte inte han att jag la så mycket energi på honom just då när jag var som mest kissnödig och satte mig på toaletten, så han bestämde sig för att busa lite (perfekta stället brukar vara där allt är ordning och reda, i det här fallet - pappas sängbord). Helt plötsligt hör jag hur något går sönder, och jag rusar upp från toaletten, och där står Viktor med en ledsen min och bara tittar på golvet där det ligger tusen skärvor ifrån sängbordslampan som gått sönder. Tack och lov att han inte satte sig ner, och började ta i alla skärvorna!

Sedan kom Linda och Viktor bytte humör direkt, och resten av dagen har han varit som vanligt! :) Han har busat, sjungit, pratat, lekt, och även åkt pulka för första gången (två gånger till och med!) efter att han igår fick ett vrålåk av sin pappa :) Jag har däremot varit trött, och haft huvudvärk den tiden Viktor varit på toppen humör.

Efter mycket om och men, och lite till om och men, bestämde vi oss för att dela upp våran julafton då det är första gången vi firar tillsammans. Första halvan ska vi fira tillsammans med min familj, och andra halvan ska vi fira tillsammans med Eriks familj och släkt.

Och när det då blev hög tid att bestämma juloutfit till Viktor tänkte jag i de lätta banorna - tomtedräkt. Men när jag sedan satt och letade efter en fin klänning till mig själv (jag har inte hittat någon jag fastnat för än - tips, tack?! Förra året var jag juh höggravid, och den klänningen passar inte nu!) började jag ångra mig. Ska alla andra omkring Viktor vara finklädda så är det självklart att även han ska vara finklädd. Och då började jakten!

Efter att ha tittat den absolut rätta juloutfiten för Viktor kände jag ändå att jag ville kika runt lite, vilket jag inte skulle ha gjort. För nu är denna juloutfit slut i storlekarna 62 och uppåt, och då har jag kikat i tre olika städer! Så en ny jakt började, men det var ingenting som jag tyckte passade över huvud taget, inte tills min mamma mms:ade en bild till mig i förra veckan - då blev jag såld, igen! Och nu är det köpt! Tomtedräkten får följa med i reserv.

Klockan 10:00 idag började kyrkoklockorna att ringa för att begravningen av min farfar skulle äga rum. Min fina farfar som bara hade ett par månader kvar till sin 102 års dag.

När man sitter där och nästan "väntar" på att akten ska börja så känner man sig ganska samlad. Det enda som gör att känslorna i kroppen börjar röra på sig lite extra är dessa sorgliga melodier som spelas. Men sedan börjar akten, och prästen talar så gott om personen som ska begravas, och det gör att dessa minnen som man nästan tvingat sig själv att stänga av kommer upp, och tårarna börjar bränna. Och mitt i allt det där ska man även sjunga dessa psalmer som gör att man måste titta ner i boken / pappret, och tårarna, och näsan, börjar rinna ännu mer. Men så kommer vi till det sorgligaste av allt - avskedet! Att gå fram till kistan med en ros i handen som man vet att man ska lägga på kistan för ett sista förväl gör att benen nästan inte håller, tårarna rinner ännu mer, och en av de finaste melodierna spelas i bakrunden > Gabriellas sång!

Ni som följt min blogg sedan jag var gravid vet att jag skrev brev till den lilla personen som låg i min mage, den där lilla personen som visade sig vara just våran efterlängtade, och fina son Viktor! <3

Tidigare idag fick jag lite nostalgikänsla, och blev sugen på att läsa igenom dessa brev jag skrivit till honom. När jag kom till det senaste / sista och läste rubriken, "Brev till dig i magen 38+4" rynkade jag lite i pannan och började undra om jag skrivit fel - men icke! 

Visst var det så att jag satt här framför datorn bara timmarna innan första värken kom och skrev ett litet brev. Jag skrev om hur efterlängtad han/hon var, att vi var väldigt nyfikna på hur han/hon skulle se ut, och när han/hon skulle bestämma sig för att komma ut. Jag skrev även att vi just den här helgen bara skulle ta det lugnt och mysa, om inte han/hon bestämde sig för att komma just den här helgen. Jag skrev även att jag inte var allt för lycklig för den där snön som än en gång landat på våran mark, men att jag gav Erik massor av beröm som köpt nya, och dyra vinterdäck ifall att det skulle vara isgata när det väl var dags.

Inlägget med brevet publicerades 12:31 fredagen den 11 februari. Slemproppen började lossna lite 19:30 samma dag. Den första värken kom strax efter 23:00 samma dag. Klockan visade strax efter 03:00 natten till lördagen den 12 februari när vi ringde till förlossningen. 04:10 var klockan när vi skrevs in, och de upptäckte att jag gjort hela öppningsskedet hemma och det var för sent för all smärtlindring utan lustgas, men här skulle det inte andas någon lustgas - vi körde utan! 06:52 lördagen den 12 februari föddes våran Viktor <3

Ja, jag tror att våran lilla fina bebis kände på sig allting som jag skrev i det där brevet. Och kanske var det för att jag läste det högt för honom, precis som jag gjort med alla tidigare brev?