Ungefär vid den här tiden är det dags för ett nytt besök hos MVC. Modern märker att barnet rör sig alltmer och det går ibland att se dess rörelser.Livmodern växer alltmer och skjuter fram magen. Det kan hända att naveln börjar puta ut, i sådant fall kommer den att göra det tills förlossningen. Bröstkorgen växer och det kan vara mycket bekvämt med en justerbar BH. 

Ditt barn är 14-16cm långt från huvud till stjärt och väger ca 350g. Barnet är fortfarande mycket litet men växer snabbt och är nu halvvägs. Nu följer en kritisk fas i utvecklingen av sinnesorganen - hörsel, syn, känsel, smak och lukt. Äntligen kan barnet höra och känna igen din röst. De olika sinnesorganens nervceller utvecklas nu i sina specifika delar av hjärnan. Nybildande av nervceller har trappats ned något, och koncentreras istället till utveckling av komplicerade förbindelser mellan nervceller som krävs för funktioner som minne och tänkande. Bär du på en flicka finns det redan omkring två miljoner ägganlag i äggstockarna. Barnet kan nu njuta av att sträcka ordentligt på armar och ben, eftersom nervsystem och muskler har utvecklats tillräckligt för att det ska vara möjligt.

I lite över en vecka tid har jag gått omkring och snorat, och i stort sätt flyttat in i en rulle hushålspapper. Jag har även haft en hals som jag inte varit överrens med, och för att kunna få fram några ord måste jag hosta tillbaka min röst. Men visst ska det inte vara så enkelt? Nej, en stor mängd av slem- och rethosta ska också på den här förkylningen.

Men nu är jag riktigt trött på det! Jag kan fortsätta att gå och snora utan problem. Men den här hostan tar verkligen slut på mig. Det gör ont i rygg, mage och bröstkorg så fort jag känner att jag måste hosta. Men det är någonting som jag måste göra, för jag kan inte knipa igen med munnen och hoppas att hostan försvinner.

Nej, hostan brukar vara den som sitter kvar längst. Men måste den vara som värst under nätterna? Jag börjar bli riktigt trött!

Under den senaste veckan har jag fått väldigt ont i svanskotan. En smärta som jag känner så fort jag sätter mig ner på en stol, åker över ett gupp eller ligger ner på rygg och belastar fel.

Till mesta delen försöker jag att undvika att balasta kotan och går därför runt, runt och plockar i allt jag kommer åt. Dessvärre vet jag att smärtan inte beror på någon belastning utan att det är foglossningen som satt igång, och förmodligen kommer det bara bli värre med den här smärtan.

Men det är faktiskt ganska så skönt att bli påmind av den där smärtan för då vet jag att kroppen ger med sig och formar sig för att Bebis ska få den platsen som behövs i magen för att kunna växa till sig. Växa och bli frisk. Men samtidigt håller jag mina tummar för att smärtan ska försvinna för det är svårt att inte kunna sitta ordentligt, speciellt när man ska åka bil!

Igår kväll, precis innan vi skulle släcka våra sänglampor för att sova började bebisen i magen sparka lite smått. Jag höll min hand mot magen och kände sparkarna som kom en efter en. Och till sist kom en jättestark! Jag tog min sambos hand ner mot magen och bad honom hålla handen där ett tag för sparkarna kom allt annat än regelbundet.

Jag väntade ivrigt på att Bebis (som våran bebis kallas nu när han / hon är i magen) skulle sparka, och jag tror bestämt att min sambo gjorde samma sak med handen på min mage. Efter en stund kom det en liten spark, och i min osäkerhet tittade jag på min sambo för att se om han kände det där lilla.

Han tittade på mig med en blick som sa, "det är verkligen någonting där inne!", sedan log han. Jag tittade då på honom med en min som visade min undran över om han känt någonting. Och han svarar mig, 'Jag kände! Våran egen lilla Karate Kid!' :).

I söndags kväll kom förkylningen som ett slag mot huvudet. På bara några minuter blev jag orkeslös, vimsig, dåsig och helt genom förkyld. Vilket jag ansåg var väldigt typiskt eftersom den stora dagen, med det stora ultraljudet skulle infinna sig nästkommande dag.

Och måndag morgon skulle komma efter min natt sömn, det visste jag. Och jag längtade, även om jag var långt ifrån frisk rent fysiskt. Men en liten smula hopp gjorde att jag hoppades på att förkylningen skulle lagt ner sig lite - men inte! Och redan när jag öppnade ögonen så visste jag att dagen skulle bli lång.

Ultraljudet skulle äga rum 16:00. Och från 14:30 skulle min sambo vara ledig från jobbet, och vi skulle börja åka mot Västervik, för att sedan spendera eftermiddagen i staden. Och även att jag vilat, och druckit varma drycker hela förmiddagen var jag helt slut i både kropp och huvud när vi lämnade Västervik strax efter klockan 18:00.

Och visst, förkylningen brukar vara värst den första, och kanske den andra dagen innan det lugnar ner sig någorlunda. Men så ont i rygg och mage jag har efter allt mitt hostande och nysande kommer jag nog få känna en tid fram över.

Det är svårt att vara den pedanta i ett förhållande där den andra parten inte riktigt förstår det där med pedanthet.

Det är mycket möjligt att jag har blivit pedant genom min uppfostran, och min sambo inte blivit det. Men jag har alltid varit den i familjen som gärna bäddat sängen, städa mitt rum och vika ihop min egna tvätt för att det ska se ut på just ett speciellt sätt! Så fort någon varit i mitt rum så har jag märkt det på ett eller annat sätt.

Det kan vara att sängen inte längre är sådär slank och fin som den var när jag gick, men det kan också vara att någon prydnads sak har flyttat sig någon millimeter åt något håll. Och då är inte rummet längre som jag lämnade det, och då har det heller inte varit mitt rum. Var sak har sin plats!

Nu har jag varit sambo med min pojkvän i lite över en vecka och jag märker direkt skillnaden på våran uppfostran, våran lathet, eller vad vi helt enkelt tycker är nödvändigt att göra och inte göra. Jag tycker att det ska vara fint runt diskbänken, och att man då kan torka bort vattnet som kommit där när man diskat, jag tycker att man plockar undan efter sig och inte lägger allt i en hög på golvet och jag tycker att man lägger kontroller till tvn på soffbordet istället för att ha de liggandes i soffan, till exempel.

Med andra ord så är det svårt att vara den pedanta i ett förhållande där den andra parten inte riktigt förstår det där med pedanthet. Men jag tror heller inte att det är lätt att vara den mindre pedanta när man får kommentarer eller tillsägelser om hur saker och ting ska vara.

Finns det någon som känner igen sig? Är det möjligt att uppfostran har en stor inverkan, eller är det bara så som man är som person? Pedantisk, eller inte pedantisk?

Jag kommer ihåg när jag var mindre och hade växtvärk. Det slet i varje kroppsdel för att just den delen ville bli längre, eller bredare. Men det var en smärta som man fick stå ut med om man ville bli längre.

Jag kommer även ihåg när växtvärken försvann och ansåg att jag vuxit klart. Ja, det var i samma stund som jag fick min ledvärk i mina överrörliga leder. En värk som jag sedan dess har fått leva med varje dag, en värk som jag sedan dess har lärt mig att leva med. 

Men nu sitter värken på ett helt annat ställe. Jag som alltid har varit slank och smal har med tiden börjat känna hur ömt, spänt och smärtsamt det är när magen töjer ut sig för att det finns någonting där inne som vill ha plats och växa i. Och även det är en värk som jag måste leva med för att den lilla bebisen ska ha det bra i magen.

I 17 år har jag haft en katt som svansat och spunnit runt mina ben. Jag har haft en katt som busat och lekt som aldrig förr, vilket han fortfarande gör. Jag har haft en sängkamrat både vid magen och nere vid fötterna, och jag har haft någon att prata med vilket humör jag än varit på.

Nu när jag flyttat har jag inte den där katten runt omkring mig som jag är så van att ha. Jag har ingen som tigger så fint och prydligt som min katt gör varje morgon han vill ha skinka (även om han fått det två gånger tidigare, ska han ändå ha mer!).

Igår trotsade jag regnet och vandrade hem (förra hem?) för att hälsa på min underbarling till katt! Och det första vi gjorde när jag klev innanför dörren var att lägga oss i systers säng för att mysa, vilket senare gick vidare in till mina föräldrars säng :) Och strax innan jag skulle gå upptäckte han att mamma lagt fisk i bad för att tina. Och härlig som han är så ska han bara smaka - fryst som tinad! Och jag kunde inte göra annat än att sakna honom mer! 

När man ska flytta behöver man rensa bland sina saker som man sparat på sig de senaste dagarna, månaderna, och åren. Man hittar både saker som varit borta ett tag, saker som man inte visste att man hade, och saker som undrar varför man sparat från första stund.

Det är spännande att rensa bland sina saker. Men det är mindre spännande när man måste plocka ner sina tillbehör i kartonger och påsar för att man ska kunna frakta allting så säkert som möjligt. Och det är mindre spännande när man bär in allting på det nya stället och man inte har en aning om vart allting ska stå.

Hemma hos oss är det bara köket och sovrummet som är någorlunda iordning. I lilla rummet står det än så länge ett stort soffbord som målas om och inte kan flyttas på, och i vardagsrummet står precis allting annat - som en labyrint! Nästan sådär att man måste öppna ögonen extra mycket för att man inte ska slå i tårna någonstans när man ska gå på toaletten mitt i natten! Och nästa helg ska hall och vardagsrum tapetseras om, och vart ska vi ställa alla saker som nu har skaplig plats i vardagsrummet?

Det tåls att tänkas på! ;)

I måndags skrev jag en lista på 17 saker jag skulle hinna göra klart tills idag - fredag. Det var alltifrån att ta en dusch, plocka ihop alla kablar, sätta in räkningar i pärmen till att rensa och packa ner alla kläder. Men eftersom energin till att det ska vara roligt att flytta nu har lagt sig på det stadium att det gärna får vara klart nu, så hade jag ingen energi för att genomföra vare sig det ena eller det andra i tid.

Idag är det fredag. Idag är det flyttdag. Idag är den dagen då sambolivet står och knackar på dörren. Och min lista är fortfarande väldigt lång eftersom jag bara har gjort fem punkter sedan i måndagskväll när listan skrevs. Men åh andra sidan hade inte 'Tapetsera klart lilla rummet' någon punkt, men med klisterborsten hade jag ändå en dejt igår i ett par timmar.

Och inte hade jag valt att lägga ner så många timmar på att rensa och packa ner kläder igår kväll som det faktiskt tog. Och tittar jag på klädhögen nu så förstår jag verkligen inte hur allt fick plats i två garderober, och jag förstår ännu mindre hur det ska få plats i lägenheten. Men de förklarar också saken till att jag aldrig haft något bra att ta på mig för jag hittade många roliga plagg igår ;)

Nej, vid 13:30 kommer både min blivande sambo och min pappa hem från jobben och då ska vi fika innan det är dags för att börja bära, lyfta och packa ihop allting och sedan springa i trapporna så det är nog bäst att jag gör klart de där tolv punkterna som återstår!

 

Ökad svettning är vanligt hos mamman, vilket beror på ökad blodmängd. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Vidare kan slidan avge en ökad mängd sekret. Behovet av att kissa ofta bör ha gått över vid det här laget.

Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.

 

Det är när hösten börjar närma sig som förkylningarna börjar dyka upp både till höger och till vänster. Och i drygt en vecka har jag känt de där symtomen - trötthet, orkeslöshet, täppt näsa, lite halsont och ögon som blivit lite svullna och ömma. 

Så snart bryter väl förkylningen ut på riktigt för någon flyttfeber kan det inte vara, eller? Nej, jag vill flytta och inreda så det är nog bara en förkylning som närmar sig. Men det är juh synd att det kommer just den veckan flytten ska äga rum. Typiskt!

Nycklarna till min och min blivande sambos lägenhet hämtade jag i onsdags. Nu är jag och mamma i full gång med att tapetsera och diska köksartiklar efterhand för att bli klara så snart som möjligt.

Så blir det allt för tyst i bloggen, så är det i lägenheten jag håller till - med en klisterborste eller en kökshandduk! ;)

Det är inte alltid lätt att framstå som den där bra vännen. Den som alla kan anförtro sig till, den som alla kan höra av sig till och alltid får svar, den som alltid hör av sig till sina vänner för att hålla kontakten.

Jag har så länge jag kan minnas satt mina vänner i första hand. Men de senaste månaderna har jag låtit bli för att det här hänt så mycket i mitt liv. Först de där två röda sträcken på stickan, sedan ett faktum att vi behövde hitta en bra trea som vi skulle trivas med, sedan började sommarjobbet på heltid. När då de lediga dagarna kom var jag tvungen att ta hand om mig själv, min familj och min pojkvän. Sedan bara närmade sig dagarna för flyttdagen och packningen blev ett faktum.

Jag kan medge att jag varit en väldigt dålig vän på att höra av mig under de senaste månaderna. Men på något sätt känns det skönt att veta att jag inte varit ensam, eftersom det inte plingat mycket i min mobil heller. Och inte ens när jag har hört av mig!

Så det dåliga samvetet jag har haft har nu lagt ner sig lite. Men det känns fruktansvärt att säga att jag inte lägger mina vänner på en hög prioritet när de inte gör det tillbaka, men jag antar att sanningen är så!