Idag, strax efter klockan 13, så är det en vecka sedan du försvann, och förhoppningsvis fick lugn. 

Jag vet om att vi gjorde det absolut bästa för dig, för att du skulle må bra, och för att du skulle slippa att lida. Och så länge jag tänker inom de ramarna går det att hantera sorgen. Men så fort jag börjar tänka på att jag aldrig mer får ta i din lurviga päls, att du aldrig kommer och möter mig i dörren, att du inte tigger desperat efter skinka varje morgon (med mera) så växer ångesten för att jag aldrig tog ett riktigt farväl. Och då går inte sorgen att hantera alls, och tårarna rinner som floder längs kinderna!

Men de där hemma förstår att jag inte kunde ta ett farväl, för de sista dagarna var inte du den vanliga lilla busen! Du höll dig undan, du ville vara ifred, du var magrare än någonsin, och du hade tappat mycket i vikt. Och jag är faktiskt på ett sätt glad för att den sista stunden jag har med dig var då du var den där lilla busen! Samtidigt som jag har ångest för att jag inte tog chansen, och jag är rädd för att du inte förstår mitt val.

Det är fortfarande jobbigt att kliva innanför dörren, för med än gång tittar jag kring alla hörn och undrar varit ifrån du kommer. Och ibland har jag bara lust att fråga vart du är, så vi kan mysa lite. Det är till och med jobbigt att ringa hem och prata med den som svarar, för oftast hörs du i bakgrunden, och ibland pratade vi - bara du och jag, genom telefonen!