Jag satt i väntrummet och kramade mina fingrar bara hårdare och hårdare på grund av rädslan som for i min kropp. Sist hann de inte laga mitt håll och fixade bara till det lite så att det skulle hålla i tre veckor - till idag.

Sedan blev det min tur, och jag la mig ner på stolen och kramade mina fingrar allt hårdare. Min tandläkare frågade om jag verkligen skulla krama så hårt? And yes! Hårt fick det bli, för de skulle ändå hålla på och gräva i min mun - i min tand!

De hade en maskin som droppade ner bedövning i min tand (den bästa bedövning jag någonsin fått!). Det trog tid och jag fick ont i käkarna, men när de väl började att skrapa bort, laga, fylla i och finsklipa kände jag ingenting förutom mina käkar!

Men nog var det allt bra tråkigt att ligga där i stolen så jag började nynna lite, och mina två tandläkare nynnade med :)