Det finns nog ingenting jag hatar så mycket som att bråka med min sambo. 

Man ska försöka resonera fram någonting som är en bra lösning. Man försöker förhandla, samtidigt som man märker att förhandlingen drar ut på tiden med alla dessa saker man vill förklara mitt i allt. Man ser hur den andra börjar sluta lyssna och lyssnar allt mindre och mindre. Man blir frustrerad, och den andra blir frustrerad.

Det slutar med att man höjer rösten mot varandra, och säger saker som inte ens hade med förhandlingen att göra från första början. Man drar in saker som man inte ens vet vart de kommer ifrån, och man säger dumma ord till varandra.

Nej, det finns nog ingenting jag hatar så mycket som att bråka med min sambo. Men jag är väldigt noga med att säga förlåt för allt dumt jag sagt, och kanske även för att jag inte förstod vad det var han menade. 

Och det viktigaste av allt är att vi har varandra. Och då måste vi mötas halvvägs - att ge och ta!