Tidigt imorse låg frosten som en tät hinna överallt utanför mitt fönster. Mätaren visade minusgrader och det var riktigt kallt. Fortfarande ligger frosten som en hinna, men tack vare att solen tittat fram börjar frosten försvinna på sina ställen, och kanske har även minusgraderna avtagit?

Jag har alltid tyckte om att gå ut och promenera i en rask tack med bra musik i öronen. Och den dagen jag fick se den positiva stickan kände jag att det var nu jag skulle göra det mer ordentligt så länge jag orkade och kunde. Så länge jag inte hade en tung mage som gjorde det omöjligt för mig.

Men tyvärr har jag varit ganska så lat de här månaderna. De första tre månaderna var det det där illamåendet som hindrade mig, och till viss del hindrade det mig även från att jobba vissa dagar. Sedan kom packning och flytt som gjorde att jag sköt upp det ännu mer. Sedan har jag nog bara varit lat?

Nu har smärtan i svanskotan avtagit ganska så mycket de senaste dagarna, och ryggen har inte heller värkt så värst. Men i fredagskväll uppstod en smärta i vänster höft som gick vidare upp i ryggen. Och visst, den här smärtan skulle kunna stoppa mig - men inte nu längre!

Jag ska göra som barnmorskan sa till mig, "Gå i rask tack, men får du ont i ryggen ska du känna på magen. Är den spänd så är det mycket möjligt att du har sammandragningar. Ta en pause, och börja sedan gå lite saktare för det är från och med nu du inte längre kommer klara av det tempot du än en gång hade."

Så trots frost och minusgrader tidigare idag, och en smärta som sitter i vänster höft ska jag ändå ut och gå och röra på mig de sista veckorna jag kan röra mig någorlunda för magen, den växer! :)