Framtida ändringen
11 Kommentarer
Jag har länge (även min sambo har) ifrågasatt mitt bloggande, speciellt det som handlar om Viktor. Mina nära och kära. Jag tycker det är jättekul, och framför allt intressant och facinerande, hur barn utvecklar sig med åren, och vad de lär sig. Det första levnadsåret är alltid det största, det är då det mesta händer, och det är även det som facinerar mig mest. Med andra ord har det aldrig direkt varit någon tvekan från min sida att berätta om Viktors utveckling, såväl för min egna skull som påminnels, som för eran att få läsa om hans framsteg. Men det som alltid har legat och tygnt ner mina axlar är att jag i varje inlägg som handlar om Viktor inte bara berömmer honom, och visar vad han precis lärt sig. Nej, jag även utelämnar honom som person. Jag berättar om honom. Och han har ingen talan. Det är jag, och hans pappa, som bestämmer om vad det är som är okey, och inte okey att skriva om honom.
Men de senaste (minst tre månaderna) så har den där frågan varit tyngre än någonsin! Men jag har samtidigt alltid försvarat min fråga, såväl om jag ställer den själv, eller om min sambo ställer den. "När Viktor blir ett år blir han också ett litet barn. Bebisen har snabbt vuxit ur hans kropp. Och det är även då jag ska sluta att utelämna honom, och hans utveckling på samma sätt som jag hittills har gjort. Från den dagen han föddes så har han varit en egen individ, med en egen personlighet, men den visar sig mer och mer för varje timma ett års dagen närmar sig, och juh äldre han blir, juh mindre behöver jag "skryta" om honom. Han ska inte behöva vara den största anledningen till att jag bloggar, för han har en intressant mamma, och det var hon som startade bloggen långt innan han föddes!"
Förra veckan när Viktor blev 11 månader blev det så påtagligt, och jag blev av någon anledning nedstämd (därav har jag inte bloggat, eller svarat på kommentarer). Det var inte min tanke att Viktor skulle bli den största kategorien i mitt bloggande. Det var inte min tanke att jag skulle utelämna honom som att han vore en sak, ett objekt (fast både jag, och andra vet att han absolut inte är en sak!). Det var inte min tanke att det skulle vara just Viktor som gjorde att statestiken gick upp, och har gjort sedan dess. Det ska inte vara så att min son drar till sig läsarna, utan det är meningen att det ska vara jag. Och det känns fel att det har blivit som det har blivit!
Viktor är min son, det absolut finaste jag har. Han är min ögonsten. Jag har alltid gjort, och kommer alltid att skydda honom för omvärlden. Ingen ska någonsin få skada honom på något sätt. Men när jag bloggar om honom, när jag lägger upp bilder på honom så kan jag inte skydda honom på samma sätt (en vattenstämpel, högerklicksskydd hjälper juh inte när bilderna ändå ligger där). Jag vet knappt vilka alla är som läser min blogg, och det känns inte helt rätt att lösenordsskydda bloggen och tvingas lämna ut användernamn och lösenord till de jag känner att jag kan lita på. som vill följa oss. Meningen är juh att jag ska känna mig okey med att blogga om en liten del av mitt liv, att vara mamma till Viktor, och att vara den Mikaela som jag är utan att behöva "stänga" in oss i en lösenordsskyddad blogg.
Så när ett års dagen är här är det samma dag som kategorierna med Viktor kommer att minska, och istället kommer det komma inså mycket mer än vad det är nu. Och framför allt kommer det att handla om min Mikaela, och om mitt liv att vara mamma till en livlig kille som sprider all lycka och glädje i världen, och har en busig blick!
Lilla Viktor är 8 månader på bilden, och har precis invigt strl. 74
i kläder. Nu är han 11 månader och han kan fortfarande ha strl. 74 i kläder.
Jag har också börjat fundera över mitt bloggande! Det känns som att man kommer närmare och närmare "det riktiga livet" med jobb och vardagssysslor (för mig också barn så småning om) och jag vet inte längre om jag vill dela med mig av det.
Det är en gnagande känsla och jag förstår dig verkligen med tanke på Viktor, även om jag älskar att läsa om er vardag tillsammans så förstår jag att det blir för privat. Gör så som känns bäst för dig och din familj, för i slutändan är det ju dem som betyder något :)
Skönt att höra på något sätt. Bra skrivet.
Jag fortsätter självklart följa dig, det är du som mamma och person som också är intressant :)
Jag läser massa bloggar efter inspiration och det finner jag på massa sätt hos alla jag klickar mig in hos.
Hoppas att du inte slutar helt iaf :)
Det där har även jag tänkt på! Efter 1års dagen har jag dock tänkt att göra en blogg med lösenord, för mig och Tindra.
Jag har känt att hon kanske inte vill att hela hennes liv ska finnas att läsa om, öppet för alla att se.
Jag har skrivit samma på bloggen, och i en dagbok jag skrev undergraviditeten.
Den kanske ska få ta över mitt bloggande helt istället.
Jag får se hur jag gör, fattar i alla fall precis vad du känner med att utelämna honom. Han kan ju inte direkt säga ifrån.
Vad tråkigt att det inte blev någon lek i onsdags. Men jag glömde helt bort allt och det blev så mycket runt om!
Hoppas ni mår bra och att vi kan ses snart! Nu har de ju lite mer roligt med varandra, när de rör sig fritt och så.
Kram från oss!
synd att du känner så o att du ska miska om viktor men förstår dig ändå hur du känner som mamma.
kommer ju fortsätta följa bloggen ändå:)
Jag tänker samma tankar... får se hur jag bestämmer mig! Har redan börjat minska ner på inläggen... både om Edison och annat ioförsig eftersom inte tiden finns! Men som du skriver så börjar det kännas konstigt att lämna ut så mycket. Ut i ingenstans liksom!
Kram på er!
Förstår hur du tänker. Jag försöker verkligen sålla vad jag delar med mig av. Samtidigt vill man ju skrika ut till hela världen vad ens barn kan. Man är ju så stolt....
Förstår hur du tänker och tänker samma sak ibland. Därför bloggar jag inte om mina pojkar alltid utan försöker skriva om annat också...
Det verkar som att många tänker lika. Jag märker själv att hag bloggar mindre och det har kommit automatiskt. Det mesta händer det första året som snart är gånget så det verkar bli en naturlig övergång för de flesta :)
Kram till er!
Hej hur e de med er då allt bra ?:)
Så där känner jag med men jag har ju skrivit om tilde i snart tre år men tro inte jag ha riktigt utelämnat henne så personliga saker. men ha bestämt mej för att blogga om dom mindre jag också men dom komma ju finnas med på ett hörn kommer ju skriva lite om dom men jag förstår dej .
vad tråkigt att så många bloggare känner så, även om jag kan förstå er! själv ser jag det inte riktigt på samma sätt, så jag kommer ha en mammablogg om maja, så länge jag har en blogg.
rädslan sätter fortfarande lite käppar i hjulen för gången! men det går åt rätt håll i alla fall.. idag har hon gått ganska många steg, så jag hopps det ska släppa snart!
ha det fint! kram!
Tillsammans har vi sonen Viktor 
