Idag har jag och min fina lilla familj varit på upptäckardag. I veckan fick vi en katalog i brevlådan där det stod ca. 25 - 30 platser som gick att besöka i Vimmerby Kommun, och eftersom vädret idag var väldigt fint, varmt, och härligt (igår blåste det halvt storm och regnade) bestämde vi oss för att besöka ett par av platserna som hade djur.

Först blev det en resa åt ena hållet, sedan in till staden igen för att sedan åka åt andra hållet, köra lite fel, torka upp lite kräks från en åksjuk kille, och sedan hitta till det andra stället. Och nog var det mysigt, och intressant. Viktor var så intresserad av alla djuren, men även av sandlådor vi stötte på, stenar som låg längs vägen, barn som sprang omkring, farbröder och damer som vinkade, hälsade, och pratade med honom. När vi kom hem var vi överrens om att vi snart få hitta på ännu en utflykt (förra helgen var vi faktiskt ute och fiskade på kvällen - härliga vårväder!).

Viktor som bara sov ca. 15 minuter på hela dagen (vaknade omkring 8:30) somnade som en stock när klockan slagit 19:30 här hemma. Lilla prinsen, en slagen hjärte, ungefär :) <3

I nästan exakt tre veckor har jag varit ifrån bloggen, och det var faktiskt varit väldigt skönt! Jag är en sådan människa som oftast kommer på inlägg bara sådär, oh så formulerar jag meningarna i huvudet innan jag skriver ner dem till ett inlägg. Men tar det lite för lång tid innan inlägget skrivs så blir inlägget aldrig lika bra som det var i huvudet, och då blir jag inte nöjd. Även om jag bara ska visa kläder som Viktor fått så måste inlägget vara perfekt, likaså bilden. Perfektionist är vad jag är! Och det har varit jätteskönt att slippa tänka på samma inlägg en hel dag tills jag fått tillfälle att skriva det, eller att ta den perfekta bilden.

Med andra ord har den här pausen varit sjukt välbehövlig, och framför allt att bara ta den och inte tala om det för någon. Bara sådär hux flux. Men ni anar inte hur mycket saker det är som har hänt! Viktor har lärt sig så himla många nya saker, han förstår mer och mer för varje dag, och han visar att han vill lära sig nytt (ni ska få ett inlägg på det). Han har dock svårt för var 'nej' betyder, men jag tror inte bara det är han av alla små barn som har det ;) Han är fortfarande världens busigaste duraellkanin som allid är glad och lycklig. Förskoleansökan är inskickad, två sommarjobb för mamman är fixad, pappan i familjen har fyllt år, en ny vagn till Viktor har vi troligen hittat och även enats om (nu är det bara att prova ordentligt, och köpa om den passar). Ja, ni hör, ni har läsning för ett tag framöver. Because now Im back on track!

Och mina underbara vänner, tack tack tack för att ni tar er tid för att skriva ner några rader till mig och Viktor. Det värmer i våra hjärtan att ni tänker på oss! <3 Från och med nu ska jag bli bättre på att svara er, så jag hoppas ni kommer tillbaka efter dessa veckor och lämnar era spår :)

Vissa dagar får man lyxa till det lite extra. Och speciellt de dagar man inte känner att man är riktigt på topp - som idag. Och mellis är alltid gott, en glad liten kille är alltid det bästa, och att mysa till det i mystältet är skönt. Så varför inte allt detta tillsammans, vid samma tillfälle? Yes, vi kör på det! :) 

Jag har sedan långt innan jul lovat er bilder från våran lägenhet så ni får se hur vi bor. Men tydligen är det lite svårt att få tummen ur alla gånger, men nu när alla julsaker är borta (okey, de har varit börta i nästan två månader) så har jag klickat av några bilder som jag fixat till er! :) Viktors rum har ni tidigare fått sett, så han rum är inte med här.

All den här ekande frånvaron kan bara sammanfattas med ett ord - sjukstuga. Först ut var det Viktor med sin lilla förkylning som varade i två dagar, och sedan bara blev bättre och bättre. Men då hoppade turen över till mig, och hade då bara stannat som en liten förkylning för mig med hade jag varit tacksam - tro mig! 

Från lördag till måndag hade jag en rinnande näsa. Men när jag i tisdags morse vaknade och var helt kruttorr i både näsa och mun så saknade jag förkylningen som jag tidigare haft. Allt jag försökte äta bara klumpade ihop sig, och kunde inte sväljas. På vårdcentralen trodde de att det var en allergisk reaktion mot mango. Och med dagen blev det bara bättre, och bättre, och när det var sovdags hade jag till och med saliv i munnen (thank you!).

I onsdags morse när jag vaknade hade förkylningen såklart kommit tillbara, och då hade den även tagit med sig en jobbig orkeslös känsla i hela kroppen, och lite feber. Under dagen kom även den tryckande känslan i nedre delen av magen. Men visst, varför inte en urinvägsinfektion mitt i all denna förkylning, och allergi? Under eftermiddagen blev det dock värre då magsjukan kom som ett brev på posten (tack för den bara varade en dag!)! 

Idag har jag en liten lätt förkylning, och en liten lätt urinvägsinfektion som jag försöker få bukt på själv. Orkeslösheten har även försvunnit, och jag känner att jag snart kommer vara frisk från både det ena och det andra, om inget nytt vill dyka upp såklart?

Varför gick jag ens upp imorse? Jag visste juh att dagen inte skulle ge med sig något bra.

Igår eftermiddag började Viktors näsa att rinna. Och till följd kom även dessa nysningar, och vid varje nys så flyger nästan snoret ut. Och ibland hänger det ner till hakan. Men det är så himla trevligt med allt detta snor - eller inte. Tempen visade 38,1 vid läggdags, och nästäppan var ett faktum, och han somnade bums när vällingen var slut. Och han sov bra, de första fyra timmarna, sedan var det liksom kört. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vill inte räkna hur många gånger jag varit inne hos honom inatt.

Imorse var i alla fall nästäppan borta, och jag tänkte att en dag med att torka snor klarar vi oss igenom. Men här har lillkillen nys sådär trettio gånger i timma, vilket resulterar till ett himla torkande, och en viss irritation från han som snart har en väldigt röd näsa. Och att sova mitt på dagen ville vi inte, sådär 20 minuter på en hel dag räcker tydligen när man sovit dåligt hela natten och egentligen behöver sömn. Att sova i vagnen dög. Ja, när vi hade två minuter kvar innan vi var hemma. Och att sedan hälla ut kaffet (som var väldigt nödvändigt för den här trötta mamman vid lunch) var tydligen det roligaste man kunde göra, för oj, vad roligt det såg ut, och vad kul det var att plaska i. Ja, och naturligtvis så dränkte vi snutten samtidigt, och utan den går juh inte att sova.

Och till råga på allt ska vi tydligen skräpa ner hela lägenheten med både leksaker, kläder, och tidningar. Matvägra lite. Och gör allt som man inte får göra. Jag undrar fortfarande varför jag gick upp imorse när jag visste att dagen inte skulle föra med sig något bra? Eller jo, en väldigt busig plutt som tycker att han är jätterolig när han gör bus och skrattar ifrån hjärtat. Sådär så att mitt hjärta smälter. Ja, lite bra har dagen fört med sig - min glada skatt! <3

PS. Viktor brände sig inte på kaffet. Jag hade precis hällt i lite för mycket mjölk så det var nästan fesljummet.

Inatt, tidigt imorse, klockan 04:26 föddes det en liten prinsessa. 51 cm lång, och 3280 gram tung. Namnet är ännu okänt, men att det kommer gå i det tradionella tecknet är bekräftat. 

Nu klockan 12:00 skjuts det kanonskott i Stockholm för att fira prinsessans födelse, och att hylla de nyblivna föräldrarna Viktoria och Daniel. Ett jättestort grattis till er! <3 

Jag är så glad för att ni alla tog er tiden att läsa om mina framtida ändringar, mina funderingar, min ångest, min glädje, och allt vad det hör till. Jag är även väldigt glad att ni ville dela med er om vad ni tycker och tänker, både som kommentarer, mail, och över en kopp kaffe. 

Som jag känner just nu så vill jag komma tillbaka och berätta om vårat liv, Viktors utveckling, om mig själv, och hur det är att vara Viktors mamma. Jag kommer med andra ord fortsätta precis som tidigare tills hans ett års dag är här. Och vad som sker efter det har jag just nu lagt på hyllan så det ska slippa sätta mer bollar i huvudet, och käppar i hjulen på/för mig. 

Än en gång så vill jag tacka för all respons som ni har givit mig! <3

Det är någonting som inte känns rätt. Och det har inte känts rätt på flera veckor, på flera månader.

Jag har länge (även min sambo har) ifrågasatt mitt bloggande, speciellt det som handlar om Viktor. Mina nära och kära. Jag tycker det är jättekul, och framför allt intressant och facinerande, hur barn utvecklar sig med åren, och vad de lär sig. Det första levnadsåret är alltid det största, det är då det mesta händer, och det är även det som facinerar mig mest. Med andra ord har det aldrig direkt varit någon tvekan från min sida att berätta om Viktors utveckling, såväl för min egna skull som påminnels, som för eran att få läsa om hans framsteg. Men det som alltid har legat och tygnt ner mina axlar är att jag i varje inlägg som handlar om Viktor inte bara berömmer honom, och visar vad han precis lärt sig. Nej, jag även utelämnar honom som person. Jag berättar om honom. Och han har ingen talan. Det är jag, och hans pappa, som bestämmer om vad det är som är okey, och inte okey att skriva om honom.

Men de senaste (minst tre månaderna) så har den där frågan varit tyngre än någonsin! Men jag har samtidigt alltid försvarat min fråga, såväl om jag ställer den själv, eller om min sambo ställer den. "När Viktor blir ett år blir han också ett litet barn. Bebisen har snabbt vuxit ur hans kropp. Och det är även då jag ska sluta att utelämna honom, och hans utveckling på samma sätt som jag hittills har gjort. Från den dagen han föddes så har han varit en egen individ, med en egen personlighet, men den visar sig mer och mer för varje timma ett års dagen närmar sig, och juh äldre han blir, juh mindre behöver jag "skryta" om honom. Han ska inte behöva vara den största anledningen till att jag bloggar, för han har en intressant mamma, och det var hon som startade bloggen långt innan han föddes!"

Igår hade vi snö på backen, idag har snön försvunnit ganska så helt pga. plusgrader, och en stark sol. Det sägs att det ska bli minusgrader igen, och kanske kommer även snön tillbaka? Men just idag känns det verkligen som det är vårdags eftersom solgalsögonen nästan är ett måste när man ska gå ut, och framför allt köra bil.

Jag och Viktor startade dagen med att plocka undan alla ljusstakar, ljusstjärnor, och pyntet i granen. Själva granen får pappan i familjen hjälpa till med att slänga ut, och lulgardinerna i vardagsrummet får sitta kvar någon vecka till (eftersom jag inte har någon annan gardin att sätta upp där pga. att det är så stort, och den vi hade innan jul inte passade alls färgmässigt!). Sedan tog vi bilen och åkte för att köpa lite blommor till fönstren med färg i - ljusgröna, vita, gula! Nu känns det som vår i våra fönster :) 

Jag är så sugen på att ge mig ut i barnvagnsdjungeln igen! Att titta, att känna, att få prov köra, att få provsitta (Viktor såklart!), att få någonting att fundera, och prata om.

När snön försvinner, och våren närmar sig, känner jag att jag vill ha en liten och smidig vagn till Viktor. Nu när han går på pass mycket så är det såklart det som gäller, och inte kommer han att gå mindre! Och därför känner jag att en liten och smidig vagn passar bra. Så att han får gå lite, åka lite, och sova i vagnen när det väl behövs. Och framför allt vill jag ha en som tar liten plats i bilen så man lätt kan åka till tex. IKEA och handla något lite större, och inpackat, som får plats trots en vagn (om det inte är så att vagnen då snällt får lägga sig i ett säte på bilen).

Men det finns såklart krav! Svängbara hjul som går att låsa. Smidig. Liten. Lättkörd. Fullt liggläge. Bälte. Suflett. Gärna vändbar sittdel (om det är så att vagnen ska sparas, och det bara går att köpa till en liggkorg när nästan barn kommer). Varukorg. Och inte allt för dyr. 

Har ni någon / några som ni rekommenderar? Eller är det så att ni har någon / några som ni inte alls rekommenderar?

År 2011 har så mycket känslor med sig. Det har utan tvekan varit det absolut bästa året i mitt liv för det har varit året som Viktor kom till världen, och just jag fick bli mamma till just den fina killen. Och det har varit en helt fantastisk resa som för det mesta varit positiv. Att få följa Viktors utveckling har varit helt underbart, och att få växa som människa tillsammans med honom har varit helt otroligt.

Men oj, vad året har gått fort! Det är drygt 1 månad kvar och sedan fyller Viktor 1 år. Han har snart varit med oss utanför mage i ett år, och jag kan knappt minnas hur liten han varit. I början låg han och sov mesta dels, och vaknade i stort sätt bara när det var matdags och blöjbyte. Men nu vill han knappt sova på dagarna, och det är bara en massa bus och lek dagarna i enda. Och det mest fantastiska av allt - han kan gå! Från att ha legat på rygg och rört armar och ben ofrivilligt till att kuna gå, att ta ena foten framför den andra och komma framåt. Helt fantastiskt!

Men innan Viktor kom till oss var jag stor som ett hus. Eller, jag kände mig i alla fall stor som ett hus. Speciellt i Januari månad. Då var den där kulan mest ivägen. Från att ha varit liten och söt till att vara ett stort hinder från att tex. diska, laga mat, sitte bekvämt, resa sig upp ur sängen och så vidare. Fin med stor var den. Och den minns jag inteheller nu.

Någonting som verkligen gör att det ryser i hjärtat, och får blodet i kroppen att stelna är när jag läser händelser där barn är inblandade. Det kan vara allt från en berättelse om en idag 45 årig kvinna, men som 5 åring blev sexuellt utnyttjad och såld till olika män, till barn som dör i magen pga. olika orsaker.

Och när det handlar om barn som dör i magen, eller snabbt tas bort ifrån än så tänker jag ofta på hur det skulle se ut om det hade varit jag som misst mitt barn. För ett par år sedan följde jag slaviskt en blogg som handlade om kampen emot sorgen efter att ha förlorat sina tvillingflickor dramatiskt. Och nu i höstas tvingades ett par vänner till mig, och Erik, genomgå en sen abort. 

Men någonting som jag känner absolut inte får hända är att barnet dör under förlossningen. Längtan efter att få barn är olika stor för alla, men glädjen och kärleken för det barnet man har i magen känner man så fort man får ett plus på stickan, och juh längre in i graviditeten man kommer, juh större blir kärleken. Och efter nio månaders väntan, och värkarna börjar sätta igång så blir den där längtan så oerhört stor efter att få hålla i sitt barn. Och då får detta absolut inträffa! -> AFTONBLADET.

Viktor har blivit så stor så fort!

Många i våran närhet har hela tiden sagt att han är så snabb, och att han utvecklas i en rasande fart. Även BVC - sköterskan, och alla dessa läkare som han har träffat under sina 10 månader utanför magen har även de påpekat just detta. Och nu känner jag av det!

Alla barn är olika, och alla utvecklas i olika tempo. Men Viktor tillhör tydligen den kategorin barn som gör allting i ett rasande tempo, och ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt, och även svårt. Speciellt när andra inte förstår. Viktor har blivit så pass stor nu att han inte vill sitta still och leka, och han behöver inte det heller. Nej, han behöver den rörligheten, ytan, och stimulansen att få utvecklas, lära sig, och leka på. Och det är även en rörligheten, ytan, och stimulansen som jag vill ge honom.

Jag menar, ibland hinner jag knappt smälta hans nya framsteg, berömma det, njuta av det, och även skryta om det inför andra innan han gör ett helt nytt framsteg, och ännu ett, och ännu ett till. Och samtidigt som jag älskar att se dessa framsteg, och verkligen längtar tills nästa kommer så känner jag att han gärna får göra lite i ett långsammare tempo. Jag vill kunna njuta av min bebis i 1½ månad till, för efter 1 års dagen är han ingen bebis längre.

Min mage är väldigt känslig ifall jag äter någonting som den tycker är olämpligt, det kan tex. bara vara en lite starkare krydda som orogano, men även för när jag drack mycket kaffe i omgångar (tur att jag dricker latte varje dag nu då!). Den är även väldigt känslig ifall jag stressar för mycket, äter med flera timmars mellanrum, börjar bli hungrig men sedan inte äter innan illamåendet kommer, om jag är osams med någon, och så vidare. 

Och naturligtvis gjorde jag tre av ovanstående i söndags kväll / natt, vilket resulterade i att jag igår vaknade upp med magkatarren from hell! Meningen var att jag och Viktor skulle låna mina föräldrars bil och köra iväg strax över 10 mil tillsammans med min syster för att hon skulle skriva upp till körkortet. Vi skulle även köra på lite shopping både innan, och efter, och äta god mat. 

Men efter mycket om och men så bestämde sig min mamma för att följa med pga. att jag mådde så dåligt (jag mådde bättre efter att allting, plus mycker mer kom upp efter tre skedar fil). Och tackar för att hon följde med. För det första hittade vi inte rätt, för det andra så kunde jag inte äta någonting pga. min mage, och för det fjärde orkade jag inte bära Viktor längre sträckor för det tryckte på magen.

Lite shopping var vi allt tvugna att göra när vi ändå var på plats, och även ett snabbt besök på IKEA. Men eftersom jag mådde dåligt igen så orkade jag knapp gå omkring och kika, min mamma hade huvudvärk och var trött, Viktor tyckte vagnen var tråkig, och min syster var för energisk som klarat körkortet!

PS. Måste även tacka min fina sambo som stanna hemma från jobbet för min skull idag! <3

En utav de absolut bästa sakerna med att hösten, och snart förhoppningsvis vintern, är här är att det är mörkt om kvällarna. Att tända ljus är det absolut mest självklara, och speciellt hemma under mitt tak :) Pricken över i:et hade i alla fall varit en brasa, men det får jag drömma om att mitt blivande hus har.

Ikväll kör jag på egentid rakt igenom (precis som alla andra torsdagskvällar). Halv åtta hos mig, Drömmen om ett barn, och Criminal Minds. Självklart ska jag ha ljusen tända, och något lite gottis som jag kan tugga på. 

I tisdags kände jag att vi behövde lite julstämning i vårat hem, och framför allt eftersom det är första advent på söndag. Men än har inte julkänslan direkt fallit sig hos mig, men riktigt mysigt blev det med både stakar, och stjärnor. Och för att få lite mer julstämning så blir det julbak på lördag. Vad brukar ni baka när det är dags för julbak?

Det är många spekulationer i om det kommer komma någon snö, eller inte i år. Sist jag tittade på en rapport som handlade just om den där snön så skulle vi längre ner i Sverige få en jul som 2008 ungefär. Jag som verkligen ser fram emot mycket snö just för att jag ska kunna få leka och busa, åka pulka och grilla korv, med min fina familj ute i den fina vita snön. Om snön inte vill komma till oss, får vi ta och åka till snön känner jag.

För två timmar sedan lämnade vi viktor hos hans mormor och morfar för den första övernattningen borta, utan mamma och pappa i närheten. Och jag måste erkänna att det är väldigt tomt utan honom, i vanliga fall skulle vi nu tagit på honom pyjamasen.

Men eftersom jag åkt på en sjukt tråkig förkylning, och knappt kan sova på nätterna, så tror jag att jag behöver den här kvällen och natten utan Viktor under samma tak. Och plus i kanten, det tar ca. 5 - 10 minuter att gå till mina föräldrar - skönt! 

Under Viktors dop så sjöng hans faster för honom. Och med tanke på att lillkillen var livrädd för orgeln, och bara skrek när den var igång, så var han faktiskt helt lugn när hans faster satt bakom pianot och spelade, och sjöng, Sonja Aldéns Välkommen hem. 

Och inte nog med att denna fina människa är en underbar sångerska. Nej, hon är en otroligt duktig låtskrivare. Och tidigare idag spelade hon på Höstshowen i hennes skola med hennes alldeles egenskrivna låt.